Himmelsdalen

MARIE HERMANSON

Bearbetning Lina Stoltz

I den här boken träffar du:
Daniel,bokens huvudperson
Max,Daniels tvillingbror som bor på Himmelsdalen
Doktor Fischer,föreståndare för Himmelsdalen
Gisela,Max läkare på kliniken
Corinne,ung kvinna som bor i byn och sjunger på ölstugan
Tom,lite galen patient på kliniken
Innehåll

1
Daniel fick ett brev. Först trodde han att det kom från helvetet, det stod så på frimärket.
Det var ett stort kuvert och adressen var slarvigt skriven.
Brevet var från hans bror Max.
Sedan såg han att det inte stod ”helvetet”. Det stod Helvetia, det är ett annat namn på Schweiz.
Daniel tog med sig brevet in i köket och gjorde en kopp kaffe.
Han kände sig glad, men också mycket orolig.
Max fick honom alltid att känna så.
– Jag måste i alla fall läsa vad han skriver, sa han för sig själv.
De senaste åren hade Daniel haft dålig kontakt med sin bror.
Max liv hade alltid varit rörigt. Han hade bipolär sjukdom, och det blev ofta rörigt runt honom. Hans humör gick upp och ner, och han hade svårt att hålla ordning på sitt liv. Han hamnade ofta i problem och bytte jobb jämt.
I brevet stod det att han var på en klinik för att vila. Han frågade om Daniel ville komma på besök.
2
Max och Daniel var enäggstvillingar. De såg exakt likadana ut. Men som personer var de mycket olika varandra redan som små.
Daniel var lugn och duktig.
Max lärde sig varken att gå eller prata.
Så när de var två år tog mamman pojkarna till en läkare.
Läkaren märkte att Daniel tog hand om Max. Han hämtade saker åt honom och pratade för dem båda.
– De behöver vara ifrån varandra, sa läkaren. Så att Max kan utvecklas.
De bestämde att Daniel och Max skulle hållas isär under sommaren. Max skulle bo med pappan. Daniel skulle bo med mamman.
Den första veckan skrek båda barnen för att de saknade varandra.
Sedan blev Daniel lugn. Men Max fortsatte skrika dag och natt. Pappan visste inte vad han skulle göra, så han tog hjälp av en barnflicka. Hon hette Anna och var expert på sådana barn som Max.
Anna var lugn när Max skrek och grät. Hon gav honom inget att äta, men lade ett kex på en pall. Till sist var Max så hungrig att han kröp fram till pallen. På det sättet lärde han sig till sist att gå. Anna brydde sig inte om när Max skrek, och därför lärde han sig även att prata.
Efter den sommaren skulle Max och Daniel träffas igen.
Då kände de nästan inte igen varandra, och de bråkade mycket. Det dröjde flera veckor innan de kunde leka ihop.
Under hösten skilde sig föräldrarna. Pappan hade blivit kär i Anna.
Max fick stanna hos pappan och Anna. Daniel fick bo med mamman.
De träffades bara en gång om året, på sin födelsedag, den 28 oktober.
Pojkarna blev äldre och ännu mer olika. Max var social, pratsam och framåt. Daniel var blyg och tystlåten. Men de såg exakt likadana ut.
Varje gång de sågs lekte de ihop. De skrattade och grät, slogs och tröstade varandra. Men de fick bara ses en enda dag varje år.
3
Daniel bestämde sig för att resa till sin bror.
När flyget landat i Schweiz gick han ut från flygplatsen och satte sig i en taxi.
Han frågade chauffören:
– Är det långt att åka?
– Tre timmar.
De körde ut från stan.
Vägen gick längs en stor sjö omgiven av berg.
Daniel skulle först hälsa på Max på kliniken. Sedan skulle han vara ledig och bo på hotell i en vecka.
Max hade betalat Daniels flygbiljett. Det var Daniel glad för.
Efter ungefär halva vägen frågade chauffören:
– Vill ni stanna och dricka kaffe?
– Gärna, svarade Daniel.
De stannade vid ett värdshus och gick in.
– Har ni varit i Himmelsdalen förut? frågade chauffören.
– Nej, aldrig. Jag ska besöka min bror, sa Daniel.
De drack sitt kaffe.
– Vet ni något om stället jag ska till? frågade Daniel.
– Nej, sa chauffören och vände bort blicken.
Daniel fick en känsla av att han ljög, som om det var något han inte ville säga.
– Min bror har sagt att det är en klinik, sa Daniel.
– Just det, en klinik, sa chauffören kort. Ska vi fortsätta?
När bilen startade igen somnade Daniel. Han sov tills bilen bromsade in.
De hade blivit stoppade av en man i uniform. Mannen ställde frågor och bad att få se Daniels pass.
– Var snäll och gå ur bilen, sa han.
Daniel gjorde som han sa.
De var nere i en smal dal med höga berg på sidorna.
Daniel kände doften från skogen.
– Har ni rest långt? sa mannen till Daniel.
– Ja, jag flög från Stockholm i morse, svarade han.
Mannen tittade i Daniels väska och sökte igenom bilen. Sedan var han klar med sin kontroll. Daniel klev in i taxin för att åka vidare.
– Bara en vanlig kontroll, sa chauffören.
Men Daniel kände sig orolig. Något kändes fel.
Varför hade Max bett honom komma? Han behövde säkert hjälp. Annars hade han inte skrivit.
Men hur skulle Daniel kunna hjälpa sin bror? Max hade alltid haft problem. Vad skulle Daniel kunna göra nu? Och han skulle ju ändå bara stanna några timmar.
De körde genom en by och kom sedan fram till kliniken. Det var ett stort, gammalt hus med en fin park runt.
– Då är vi framme, sa chauffören.
4
Kliniken liknade mer ett fint hotell än ett sjukhus. I entrén fanns en stor öppen spis.
En ung kvinna tog emot Daniel. Hon var klädd i blå dräkt och sa att hon var värdinna.
– Jag ska säga till er bror att ni är här, sa hon.
Hon tog Daniels väska och sa:
– Vi ställer den i gästrummet.
– Men jag ska inte stanna, sa Daniel. Jag ska bo på hotell.
– Inga hotell i närheten har lediga rum, sa kvinnan.
– Jag kan hyra ett rum nere i byn, sa Daniel.
Kvinnan log och sa:
– Ni ska inte bo i byn. Ni får ett gästrum här.
Kvinnan gick mot hissen och Daniel följde efter.
Det kanske var en bra idé att stanna en natt, tänkte Daniel. Klockan var ändå ganska mycket.
Rummet var litet, men ljust och trevligt. Han hade utsikt över dalen och bergen.
Himmelsdalen. Ett vackert namn på en vacker plats.
5
Daniel klev ur hissen nere i lobbyn och Max kom emot honom.
Det kändes alltid konstigt att se någon som var så lik honom själv.
Någon med hans ögon och hans ansikte. Men Daniel hade skägg, det hade inte Max.
Max var solbränd, och klädd i shorts och sandaler. Håret var snaggat och han log stort.
Daniel visste att Max humör svängde snabbt, från glädje till sorg eller ilska. Det var en del av hans sjukdom.
Just nu verkade han strålande glad.
Max kramade Daniel och skrattade.
– Brorsan! sa han. Tänk att du kom! Daniel log.
– Roligt att se dig, sa han. Du verkar må bra.
– Det är lugnt, sa Max. Hur är det själv?
Han nöp i Daniels skägg.
– Men vilket löjligt skägg!
– Jag trivs med det, sa Daniel.
– Och de där glasögonen! fortsatte Max. Varför har du inte linser?
– Det är obehagligt, sa Daniel.
– Skitsnack, sa Max och skrattade.
Max berättade att han hade en egen liten stuga i närheten.
Han sa att Daniel skulle bo hos honom, inte i ett gästrum.
Max gick och hämtade Daniels väskor.
Sedan visade han sin bror området. Det var inte ett vanligt sjukhus, utan en lyxig, privat klinik.
I den vackra parken promenerade andra patienter. Men de såg inte ut som patienter, utan som turister.
Det fanns en pool och folk låg i solstolar och vilade.
– Vad kostar det att vara här? frågade Daniel.
Max gjorde en grimas.
– Alldeles för mycket, sa han. Han skulle inte ha råd att stanna så länge till.
– Men min läkare säger att jag snart är frisk, sa han.
– Vad får du för vård? frågade Daniel.
– Ingen alls, sa Max. Och inga mediciner.
Daniel var förvånad.
Max hade ätit mediciner sedan tonåren. Det gjorde att han kunde leva ett ganska normalt liv.
Det verkade konstigt att han klarade sig utan mediciner nu.
– Här tror man på naturens läkande kraft, sa Max.
Han såg ut över gräset, de vackra husen och bergen.
– Bra mat. Ren luft. Lugn och ro. Enkla saker, sa han. Doktor Fischer som är föreståndare här tror inte på mediciner.
Daniel nickade. Max log igen. Sedan sa han:
– Men nu ska vi ha middag!
6
Matsalen såg ut som en fin restaurang.
Det låg vackra mattor på golvet. Borden hade vita dukar, höga glas och servetter av tyg.
– Är det här patienterna äter? frågade Daniel förvånat.
– Här finns inga patienter, sa Max. Vi är kunder som betalar svindyrt.
En servitris kom fram till deras bord.
Max beställde fisk och en flaska vitt vin till dem.
Sedan vände han sig mot Daniel.
– Hur är det med dig, Daniel?
– Det är bara bra. Jag bor ju i Uppsala nu, sa Daniel. Mitt jobb i EU blev för stressigt. Jag mådde lite dåligt.
Han hade jobbat som tolk i EU i flera år. Men han hade slutat och flyttat hem till Sverige.
Nu jobbade han som lärare.
– Varför är du egentligen här? sa Daniel.
– Jag jobbade för hårt. Gick in i väggen, sa Max. Jag är här för att vila upp mig.
När de hade ätit upp sa Max:
– Nu ska vi ha kaffe! Det finns ett trevligt ställe nere i byn. Vi kan gå dit.
– Får du lämna kliniken? frågade Daniel.
– Självklart! sa Max.
7
Ute hade det blivit mörkt. Max och Daniel gick ner mot byn.
De kom till ett litet torg med en fontän i mitten.
Husen runt torget hade blommor på sina balkonger. Det lyste i fönstren.
Daniel tänkte att det var som en sagovärld.
De gick förbi ett hus som hade lyktor i träden. Det stod på en skylt att det var en ölstuga.
– Jag är sugen på en öl, sa Daniel. Kom så går vi in.
De satte sig i ett hörn i stugan. Rummet var ganska mörkt.
Där var fullt av folk. Mest män.
En äldre kvinna bar in deras öl.
Hon ställde ner glasen utan att röra en min.
Daniel rös, hon var obehaglig. Men hon nickade mot Max som om de kände varandra.
– Skål, brorsan, sa Max. Otroligt roligt att du är här!
– Det tycker jag med, sa Daniel.
De höjde sina glas och drack.
Sedan sa Max:
– De har en snygg servitris här. Men hon verkar inte jobba i kväll.
Han såg sig omkring.
– Fast jag har ju Julietta, sa han.
– Vem är det? Din senaste? frågade Daniel.
– Min senaste och sista, sa Max. Vi är förlovade. Hon är från Italien. Tjugotvå år.
– Bara tjugotvå år! sa Daniel. Du är ju tretton år äldre än hon.
– Hennes föräldrar är nöjda med mig, sa Max.
– Vet de om att du är på klinik?
– De tror att jag är i Sverige på jobbresa.
– Och Julietta?
– Hon tror också att jag är i Sverige.
Max nickade och såg nöjd ut.
– När jag lämnar Himmelsdalen ska vi gifta oss och skaffa barn. Sju, åtta stycken.
Så såg han på Daniel och frågade:
– Du har inga barn, va?
– Nej, min fru ville vänta och sedan skilde vi oss.
Max lade en hand på hans axel.
– Det är ingen panik. Vi män har gott om tid, sa han.
Daniel gäspade. Han ville gärna gå hem och lägga sig.
Men då började någon att spela dragspel och en kvinna började sjunga.
Daniel vände sig förvånat om. I andra änden av rummet stod en ung kvinna i folkdräkt.
– Ser man på, sa Daniel. Det blir visst underhållning.
– Ja. Vill du lyssna eller ska vi gå? frågade Max.
– Vi stannar lite, sa Daniel.
Kvinnan sjöng sakta och tydligt. Ändå förstod Daniel ingenting, fast han var bra på tyska. Det här var en dialekt som han inte kände igen.
– De brukar hålla på länge, sa Max. Nu går vi.
Daniel skakade på huvudet. Det var något med kvinnan som intresserade honom.
Hon hade smala bruna ögon, röd mun och en liten näsa. Håret var mörkt brunt.
Hon var söt, lite som en docka. Och hennes ögon glittrade som stjärnor.
När sången var slut applåderade Daniel högt.
Flickan såg åt deras håll och blinkade åt honom. Eller kanske åt Max?
– Nu går vi innan de börjar igen, sa Max och ställde sig.
Daniel följde efter honom ut.
– Jag måste vara i stugan klockan tolv, sa Max stressat. Det är den enda regeln på kliniken.
– Vem är hon som sjöng? undrade Daniel.
– Hon heter Corinne, sa Max.
De lämnade byn och gick längs stigen mot kliniken. De gick genom en liten skog.
– Tror du att jag kan få en taxi i morgon bitti? frågade Daniel.
– Ska du åka redan? sa Max. Du kom ju nyss.
– Jo, eller jag vet inte, sa Daniel.
Han var för trött för att kunna tänka efter.
När de kom fram till stugan var Daniel så trött att han lade sig direkt. Han orkade inte ens klä av sig.
Det knackade på dörren.
– Jag kommer! ropade Max.
Daniel hörde en kvinna prata.
Det var en av värdinnorna. När hon kollat att Max var i sin stuga gick hon.
På natten drömde Daniel om Corinne.
8
Daniel vaknade nästa morgon av att det doftade stekt bacon.
Solen lyste rakt in i stugan.
Daniel såg att klockan var tjugo över nio. Han hade sovit länge.
Max stod vid spisen.
– Frukosten är klar, sa Max.
Han hällde upp kaffe åt Daniel.
– I dag ska vi ut på äventyr, sa Max.
– Äventyr? frågade Daniel.
– Vi ska cykla uppåt bergen och fiska, sa Max.
Daniel skulle ju resa vidare i dag. Han hade inte tid för någon utflykt.
– Jag har ordnat matsäck, cyklar och fiskespön, sa Max ivrigt.
Daniel ville inte göra honom besviken. Så han sa okej.
De gav sig i väg på cyklarna.
Dalen låg framför dem, så grön att det kändes overkligt. Som att vara mitt i ett dataspel, tänkte Daniel.
De cyklade i den smala dalen.
På ena sidan av vägen låg kullar med skog och ängar. På andra sidan reste sig en hög bergvägg, nästan som en mur.
Max vände sig om och log mot Daniel.
Han är snygg, tänkte Daniel.
Alltså borde han själv också vara snygg.
Så där skulle han se ut utan skägg.
Han bestämde sig för att raka av skägget när han kom hem.
Daniel hade skaffat skägg för att inte se ut som Max.
Daniel hade blivit kär i en tjej som han hade träffat på en pub i London.
De hade pratat hela kvällen. Men när Daniel var på toaletten tog Max hans plats, utan att tjejen märkte det.
Hon hade följt med Max hem, för hon trodde att det var Daniel.
Max hade legat med henne.
Då var de nitton år, och Daniel skaffade skägg.
Ingen skulle få blanda ihop honom och Max igen.
9
De kom till en fors där de stannade.
– Här är min favoritplats, sa Max.
Vattnet virvlade och stänkte.
– Här bakom stenen finns en lugn grop, sa Max. Här brukar fisken stå.
De fiskade i två timmar. Sedan satte de sig för att äta sin matsäck.
– Är det mycket turister här? frågade Daniel.
– I Himmelsdalen?
Max skrattade som om Daniel hade sagt något roligt.
– Ja, det är ju så vackert här, sa Daniel.
– Nej. Dalen är trång och skuggig, och bergen är för branta, sa Max. Det går inte att åka skidor och vandra här.
Max öppnade en öl.
– Den här dalen är ett gömställe, sa han.
Han såg ut över forsen. En fisk hoppade upp ur vattnet. Den glänste i solen.
– Nu fortsätter vi att fiska, sa Max.
De fiskade under tystnad.
De hade varit tillsammans i ett helt dygn. Allt hade gått bra.
Ingen vrede och ilska, inga elakheter. Inga dumma skämt.
Max verkade lugn och glad.
Daniel tänkte att det kanske gick lättare att träffas nu när de var vuxna.
Max ropade på honom.
Han hade gjort upp eld. De grillade fisk över elden.
– Jag vill be dig om hjälp, sa Max.
Orden träffade Daniel som ett slag.
– Jaha? sa han oroligt.
– Jag har ju bott på kliniken ett tag, sa Max. Det är väldigt dyrt.
– Kan du inte betala för det? frågade Daniel.
Han försökte hålla sig lugn. Men han hade inga pengar att ge Max.
– Jo, jag har pengar, sa Max kort.
– Vad är problemet då? frågade Daniel.
– Jag måste åka i väg och hämta mina pengar, sa Max. Men de låter mig inte åka förrän jag har betalat.
– Vi har ju lämnat kliniken nu, sa Daniel.
– Jag måste vara i stugan på natten, sa Max.
Daniel förstod inte. Hade inte Max pengarna på banken?
– Jag måste hämta pengarna själv, sa Max. Det är kontanter.
Han log lite och sa:
– Jag har gjort affärer med maffian.
Daniel var chockad.
Max ryckte bara på axlarna.
– Jag var tvungen, sa han.
Daniel borde inte bli så förvånad. Det var ju typiskt Max att strula till det.
– Du behöver inte veta mer, sa Max. Men maffian har hotat Julietta.
Daniel tyckte det kändes overkligt. Maffian!
Han förstod vad Max tänkte be honom om, så han sa:
– Jag kan inte hämta pengarna åt dig!
Max började skratta.
– Nej, Daniel, sa han. Det skulle du aldrig klara.
– Vad vill du då att jag ska göra? frågade Daniel.
– Det du har gjort i går och i dag, sa Max. Gå ner till byn och ta en öl. Cykla hit och fiska. Ha semester.
– Jag förstår inte, sa Daniel.
– Du tar min plats här, medan jag hämtar pengarna, sa Max.
Max lutade sig mot Daniel och såg honom i ögonen.
– Jag blir Daniel, du blir Max. Utan det där löjliga skägget ser du ut som jag.
– Och hur ska du hinna få skägg? Det tar flera månader, sa Daniel.
– Inte ett lösskägg, sa Max.
Daniel skrattade. Det lät ju löjligt.
– Vi brukar spela teater här. Det är en del av vården, sa Max. Till och med lösskäggen här är bra.
Max fortsatte lugnt.
– Fast vi rör oss olika. Du är stel.
Han ställde sig upp och gick runt.
Han härmade Daniels sätt att gå och röra sig. Ändrade rösten så att han lät som Daniel.
– Visst härmar jag dig bra? sa han.
– Visst, svarade Daniel surt.
Max släckte glöden efter elden.
– Det kommer att gå jättebra! sa han.
– Vi får väl se, sa Daniel och gick mot cykeln.
10
De cyklade vid sidan om varandra.
– Snälla, hjälp mig, bad han. Det gäller liv eller död.
– Men vad gör jag om din läkare vill träffa dig? frågade Daniel.
– Säg bara nej, sa Max.
– Men hur ska jag vara mot alla? sa Daniel.
Han var säker på att folk skulle märka att han inte var Max.
– Inga problem, sa Max. Jag pratar inte så mycket med de andra.
– Jag kan väl hjälpa dig på något annat sätt? sa Daniel.
– Nej, det här är det enda sättet, sa Max.
De kom fram till kliniken och lämnade sina cyklar.
Sedan gick de till Max stuga.
Där satt de och pratade, lyssnade på musik och drack whisky hela kvällen.
Det knackade på dörren och en värdinna tittade in.
– God afton, sa hon. Har ni haft en trevlig dag?
– Underbar, sa Max. Vi har fiskat.
– Sov så gott, sa hon och stängde dörren.
– Mer whisky? frågade Max.
– Bara lite, sa Daniel.
De satt tysta en stund och njöt av musiken.
– Det har varit en fin dag, sa Max.
Daniel nickade.
– Lite som våra födelsedagar när vi var barn, sa han.
Max hämtade en spegel och en lampa som han ställde på bordet.
Han tog upp en sorts fläta ur fickan.
– Du hade tur som fick växa upp hos mamma, sa han.
– Du hade det väl bra hos pappa? sa Daniel.
– Han jobbade jämt, sa Max. Jag växte upp med Anna. Hon var elak.
Han såg på sitt ansikte i spegeln. Så tog han flätan och löste upp den.
Daniel förstod nu att det var lösskägget.
– Anna var hemsk, sa Max. Hon såg mig som ett experiment. Hon lät mig se på när hon åt, utan att ge mig mat. Om jag bråkade låste hon in mig.
Daniel stirrade på sin bror.
– Visste pappa om det?
Max ryckte på axlarna.
– Han var ju aldrig hemma.
Max öppnade en liten flaska med lim. Han strök lim på sin haka.
– Sa du inte till pappa att Anna var hemsk?
– Jag trodde att det var jag som var elak och gjorde fel, sa Max. Och att det hon gjorde var normalt.
Han började fästa skägget på hakan.
Sedan sa han till Daniel att det fanns en rakapparat i badrummet.
Daniel gick till badrummet. Han tänkte på om det Max sa om Anna var sant.
Hur skulle de kunna lura alla?
Det kommer aldrig att fungera, tänkte han.
Så rakade han bort allt skägg.
Max var klar med lösskägget.
Det såg nästan ut som det skägg Daniel haft. Samma längd, samma färg.
– Det blev ganska bra, va? sa Max.
– Ja, sa Daniel.
Max såg på Daniels rakade ansikte.
– Otroligt, sa Max.
Han verkade nöjd.
– Du har rätt, sa Daniel. Jag är snyggare utan skägg.
– Vi är snyggare utan skägg! sa Max.
Innan de gick och lade sig visade Max ett foto på en ung kvinna.
Någon hade slagit sönder hennes ansikte.
– Jag måste ordna mina affärer, annars gör de så här med Julietta, sa Max.
– Var det maffian? frågade Daniel.
Max satte fingrarna över munnen.
– Tyst, sa han.
Nästa morgon vaknade Daniel av att det knackade på dörren.
Dörren öppnades och en pigg röst sa:
– God morgon, Max.
Det var värdinnan.
– Jag ska väcka min bror, mumlade Daniel trött.
– Din bror har åkt, Max, sa hon. Han åkte tidigt i morse.
Värdinnan gick ut igen.
Daniel såg att Max säng var tom och bäddad.
Han letade efter sina kläder. De var borta. Alla hans saker var borta.
11
Daniel tog på sig ett par av Max byxor och en t-shirt.
Tre eller fyra dagar skulle Max vara borta.
Daniel ångrade sig redan. Han ville inte vara här i stället för Max.
Hade han ens sagt ja? Han kom inte ihåg.
Borde han gå till personalen och avslöja allt?
Nej, då skulle det nog bli problem för både honom och Max.
Det de gjorde var olagligt.
Det fanns lite mat i stugan, och Daniel började med att äta frukost.
När han ätit hade klockan hunnit bli tio.
Han öppnade dörren och tittade ut. Det var fint väder och varmt.
Då kom Daniel ihåg att det fanns en pool. Han tog badbyxor, handduk och en bok och gick dit.
Max hade sagt att kliniken var ett vilohem. Patienterna här verkade inte vara sjuka. Alla runt poolen såg normala ut. Några spelade kort. Andra solade eller simmade.
Daniel tog en ledig solstol och ställde den i skuggan. Han lade sig i stolen och började läsa.
Då märkte han att alla tittade på honom. Hade han gjort något fel?
Brukade Max aldrig besöka poolen?
De andra fortsatte titta på honom.
En man kom fram.
– Du tog fel stol, sa mannen.
– Förlåt, sa Daniel, jag tyckte den såg ledig ut. Men jag kan ställa tillbaka den.
Han bar tillbaka stolen.
– Okej? sa han.
Det var spänd stämning. Mannen såg nervös ut och pekade mot marken.
Daniel flyttade stolen dit mannen pekade.
Då blev allt lugnt igen.
Daniel satte sig på sin handduk i stället. En äldre man gick runt och hälsade på patienterna.
Det var doktor Fischer.
– God dag, doktor Fischer, sa de.
Han gick förbi Daniel och sa:
– God dag, Max.
12
Matsalen där de åt lunch hade stora fönster mot parken.
Daniel satte sig ensam vid ett bord.
– Jag såg dig vid poolen, sa en röst. Daniel såg upp. En man stod bredvid honom.
– Du gjorde rätt som tog solstolen, sa mannen.
Han log och satte sig vid bordet.
– Han kommer inte tillbaka, eller hur? sa mannen.
– Vem? frågade Daniel.
– Block. Vi ser aldrig honom igen.
Daniel nickade.
Max visste så klart vem Block var, så Daniel måste låtsas.
– De har flyttat Block, sa mannen.
– Har de? sa Daniel.
– Vi vet båda varför, sa mannen.
– Ja, visst, sa Daniel.
Var det här en av Max vänner, eller var det en galning?
– Block var inte den han låtsades vara.
Daniel höll andan. Det här kändes inte bra.
– Och det gillar vi inte, sa mannen. Vi gillar inte folk som låtsas.
Han tittade noga på Daniel. Sedan sa han:
– Var det du som fick dem att flytta honom?
– Nej! sa Daniel. Absolut inte! Mannen log.
– Det är okej, sa han.
När Daniel ätit klart gick han direkt till Max stuga.
Han bestämde sig för att inte äta i matsalen mer. Han måste undvika folk.
På kvällen skulle han gå ner till byn och äta middag i stället.
Kanske kunde han få höra Corinne sjunga igen.
13
På kvällen gick Daniel samma väg som han och Max hade cyklat.
Dalen var väldigt smal, med höga berg på båda sidor. I mitten rann en fors. Långt bort såg man en bergstopp med snö.
Han mötte en man med cykel.
Bakom cykeln hade han en vagn med en låda.
– God dag, sa Daniel.
Mannen såg upp och hälsade.
Från lådan hördes pip.
– Vad har ni där i? frågade Daniel.
Utan att svara öppnade mannen lådan. Han tog ut en fågel.
Det var en falk.
– Är hon inte vacker? sa mannen.
Daniel nickade.
– Mycket vacker, sa han.
Falken satt helt stilla på mannens arm.
– Det är en jaktfalk, sa mannen.
Han lät falken flyga i väg.
Falken kom snart tillbaka med en liten fågel som den fångat. Den var skadad och blodig.
Daniel tyckte det var hemskt. Men mannen verkade stolt.
– Otroligt, eller hur? sa han.
14
Daniel gick till samma ölstuga som han och Max hade varit i.
Corinne sjöng inte i kväll, hon serverade i stället.
Hon log mot Daniel och sa:
– Vill du ha det vanliga?
Daniel förstod att Max brukade gå hit.
– Ja, tack, sa han.
Han åt, drack öl och läste sin bok.
Det var ganska mörkt där inne, och Corinne tände ett extra ljus åt honom.
Hon strök med handen över hans huvud.
Daniel njöt av att hon rörde vid honom.
– Har du klippt dig? frågade hon.
Hon gick innan Daniel hade svarat.
Han undrade hur bra hon och Max kände varandra. Hade de något ihop?
Sedan kände Daniel en ny hand på sitt huvud. Den tog tag om hans öra.
– Dåligt gjort! sa en röst.
En man med färgat, rött hår stod bredvid honom.
– Vem har gjort det? frågade mannen.
Daniel såg frågande på honom.
Mannen slog till honom i huvudet.
– Du behöver inte svara, sa han och gick.
Corinne kom och satte sig hos Daniel.
– Du borde klippa dig hos frisören, sa hon. Han tar illa upp annars.
Frisören, tänkte Daniel. Jaså, det var den rödhårige mannen.
– Får jag inte klippa mig var jag vill? sa Daniel.
– Jo, men han kan ta illa upp, sa hon. Och han har rätt, det blev inte så bra.
Sedan log hon.
– Har din bror åkt? frågade hon.
– Ja, men han kommer tillbaka på torsdag, sa Daniel.
– Gör han? Varför det?
– För att säga hej då innan han reser hem till Sverige.
Hon nickade och Daniel såg på hennes varma leende.
Det blev tyst en stund.
Sedan skrattade Corinne och började prata.
Hon pratade om sitt jobb och om att sjunga.
– Du sjunger bra, sa Daniel. Du borde stå på en scen i Berlin.
– Jag har stått på scen i Berlin, sa hon.
Hennes röst lät lite ledsen. Sedan sa hon:
– Men jag vill inte prata om det.
– Vad vill du prata om, då? frågade Daniel.
– Ingenting, sa hon. Jag måste jobba.
På kvällen lade sig Daniel i sin brors säng. Den var skön och han somnade fort.
Så vaknade han av att det blev ljust i rummet. Det var som om någon lyste med en ficklampa.
En kvinna stod intill honom. Hon log och han somnade lugnt om.
15
Nästa dag var det inte lika soligt.
Daniel stannade i stugan och läste ut sin bok.
Plötsligt kom han ihåg nattens besök.
Kvinnan var så klart en värdinna som skulle se att han var i stugan. Han hade glömt att de gjorde det varje kväll.
Han hade låst dörren innan han gick och lade sig, så personalen hade alltså egna nycklar.
Efter lunch gick han till biblioteket och lånade en bok.
Han gick tillbaka till stugan och satte sig vid Max dator.
Han kom inte ut på internet. Men det fanns ett eget nät för byn och kliniken.
Det fanns också ett e-postprogram.
Max hade fått ett meddelande från Corinne.
Ska vi ses? Vad sägs om en picknick?
Jag tar med något att äta.
Förlåt om jag verkade sur i går kväll.
Jag var så trött.
Kram Corinne.
Daniel hade haft rätt. Max och Corinne hade något ihop.
Daniel hade gärna gått på picknick med Corinne. Men han var rädd att bli avslöjad. Det var svårt att ljuga hela tiden.
Max skulle komma tillbaka i morgon.
Det skulle bli skönt att resa härifrån.
16
Nästa dag höll sig Daniel i stugan. Men på kvällen gick han till lobbyn i det stora huset.
Där satt det en värdinna.
– Hej Max, sa hon och log. Kan jag hjälpa dig med något?
– Har min bror kommit?
– Din bror? Skulle han komma tillbaka? frågade hon.
– Ja, han har rest runt några dagar, sa Daniel. Han ville se mer av landet.
– Jag förstår.
– Han skulle hälsa på igen innan han åker hem till Sverige, sa Daniel.
– Jag har inte sett honom, sa värdinnan.
Daniel gick tillbaka till stugan. Han väntade i en och en halv timme, sedan gick han tillbaka.
– Ledsen, Max, sa värdinnan, men han har inte kommit.
Daniel gick ut och tittade längs vägen, men såg ingen bil.
Det blev mörkt. Klockan tio gick han till stugan.
Max hade sagt att han skulle komma i dag eller i morgon. Så då fick det bli en natt till i Max säng för Daniel.
Nästa dag gick Daniel till lobbyn och frågade efter sin bror igen.
Han pratade med en annan värdinna.
– Skulle han komma i dag? frågade hon.
– Ja, senast i dag, svarade Daniel.
Hon kollade datorn och skakade på huvudet.
– Det står inget om att du ska få besök, sa hon.
– Men han skulle komma tillbaka, sa Daniel.
– Jag minns att han hade bråttom när han åkte härifrån, sa hon. Han trivdes kanske inte här.
– Han skulle komma senast i dag, sa Daniel argt.
– Han kanske bara sa det för att göra dig glad, sa flickan.
– Om han kommer, så säg att jag är i stugan, sa Daniel.
När han varit i stugan några minuter ringde en mobil.
Max måste ha lämnat sin mobil.
Daniel hittade den, men hann inte svara.
Han slog numret till sin egen mobil som Max hade tagit med sig. Ingen svarade.
En röst sa att numret inte kunde nås.
Mobilen i stugan ringde igen. Daniel trodde att det var hans bror, men det var en värdinna.
Hon sa att läkaren ville träffa honom.
– I dag halv fem, sa hon.
– Tyvärr, det går inte, sa Daniel.
– Vilken tid passar? frågade hon.
– Jag vill helst inte komma alls, sa Daniel med vänlig röst.
Det blev tyst i luren.
Daniel höll andan.
Max hade sagt till honom att han kunde säga nej. Tänk om det inte stämde. Tänk om de skulle hämta honom med våld. Men värdinnan sa:
– Då hälsar jag doktorn det.
– Ja tack, sa Daniel. Det vore snällt.
17
Några dagar senare knackade det på dörren. Det var en värd och en värdinna.
De sa att det var dags för test.
– Vad för test? frågade Daniel.
– Blodprov, sa mannen. Och bilder på din hjärna.
Det här hade Max inte berättat om, tänkte Daniel.
Utanför såg han flera vakter i uniform.
– Kan vi ta det en annan dag? frågade han.
– Det går fort, sa kvinnan. I morgon är du tillbaka i stugan igen.
Värden flinade.
– Det blir du och Marko, sa han.
Marko bodde i stugan bredvid.
– Jag följer inte med, sa Daniel bestämt.
Värden suckade. Han vände sig till vakterna och sa:
– Ni tar över grabbar.
Tre av vakterna ställde sig runt Daniel.
– Måste vi tvinga dig? frågade de.
– Jag vill prata med en läkare, sa Daniel.
– Visst, svarade de.
Daniel undrade om ett blodprov skulle visa att han inte var Max. Men de hade ju samma blodgrupp.
– Okej, jag följer med, sa han.
De gick till kliniken.
Daniel fick svara på en massa frågor.
Sedan skulle hans hjärna röntgas.
– Lägg dig på bänken och slappna av, sa en sköterska.
Han lade sig på bänken framför den stora kameran som skulle röntga hans hjärna.
Kvinnan spände fast hans huvud så han skulle ligga helt stilla.
Han fick på sig hörlurar över öronen. De spelade klassisk musik på hög volym.
Sedan kom det fram bilder på en skärm.
När allt var över sa sköterskan:
– Du klarade det den här gången också.
18
På kvällen fick Daniel och Marko stanna kvar på kliniken.
De såg på teve i ett litet vardagsrum. Daniel försökte prata med Marko.
– Håll käft, sa Marko. Jag vill se filmen.
En sköterska kom in med te åt dem, och sömntabletter till Marko.
När hon gått tände Marko en cigarett.
– Du får inte röka här inne, sa Daniel.
– Men jag kan inte gå ut, sa Marko. Det är låst.
Daniel kände på ytterdörren.
Den var låst. Han knackade, men ingen kom och öppnade.
– De kommer väl tillbaka? frågade Daniel.
Marko svarade inte.
Han släckte cigaretten i Daniels mugg.
Daniel gick och lade sig. Han låg vaken länge. Han längtade till sängen i Max stuga.
Till sist somnade han, men vaknade av att hans hjärta dunkade hårt.
Han hade haft en mardröm.
Han andades in. Det luktade rök. Inte cigarettrök. Brandrök.
Han sprang snabbt ut i korridoren. Ingen syntes till.
Han måste hitta Marko. Det var säkert han som hade rökt i sängen.
Till sist hittade han Markos rum.
Det kom rök ur sängen där Marko låg och sov. Han hade somnat när han rökte.
– Vakna, din idiot! skrek Daniel.
Han försökte släcka glöden, men det började brinna ännu mer.
– Upp med dig, skrek Daniel. Det brinner!
Marko försökte resa sig, men han föll ner på golvet.
Daniel ropade på hjälp och försökte dra Marko ut ur rummet. Men han var stor och tung.
Det brann mer och mer, och rummet fylldes av svart rök.
Daniel doppade sin tröja i vatten på toaletten och drog den över ansiktet.
Han kröp på golvet för att komma undan röken.
– Hitåt! Du måste krypa, skrek han.
Marko skrek och hostade.
Daniel tog tag i honom och drog. Men det gick inte. Han var för tung.
Det var så mycket rök att Daniel inte ens kunde se dörren.
Då hördes röster och steg.
Till slut sprutade någon vatten på elden och sa till Daniel att vara lugn.
Det var vakterna som kommit. De hjälpte honom ut i parken. Och han kunde andas in den rena, svala luften.
– Det var nära ögat, sa en av vakterna.
– Varför fanns det inget brandlarm? frågade Daniel.
Vakten ryckte på axlarna.
– Det var kanske trasigt, sa han.
– Hur är det med Marko? frågade Daniel.
– Han klarar sig, sa vakten.
Branden var släckt och allt var lugnt igen.
– Vill du gå tillbaka till stugan nu? frågade vakten.
– Helst vill jag åka hem till Sverige, sa Daniel.
Vakten visslade till och sa:
– En sak i taget.
Det var mörkt i dalen, men månen lyste på bergen. Det glittrade vackert.
Daniel började plötsligt gråta. Vakten lade sin hand på hans axel.
– Du är trött, sa han, gå in och lägg dig nu.
19
Daniel hade inte mycket att packa.
Max hade tagit hans saker med sig. Men han lade lite av Max kläder i en ryggsäck, för att ha ombyte.
Han gick till lobbyn.
– Hej Max, sa en värdinna. Din bror har tyvärr inte hört av sig.
Daniel såg henne i ögonen.
– Jag är inte Max, sa han. Jag är hans bror. Vi har bytt plats.
– Jag förstår inte, sa värdinnan.
– Det var Max idé, sa Daniel. Något måste ha hänt eftersom han inte har kommit tillbaka.
– Jaha, sa värdinnan och log.
– Jag åker hem nu, sa Daniel. Jag kan inte vänta längre.
Värdinnan log och nickade.
– Jag ber om ursäkt, sa Daniel. Jag gjorde det för att hjälpa min bror.
– Det var snällt av dig.
– Jag hoppas att han kommer tillbaka, sa Daniel.
Han höll fram nyckeln till stugan. Värdinnan såg bara på den.
– Kan du ringa efter en taxi åt mig? frågade Daniel.
Hon skrattade högt, som om han hade skämtat. Sedan sa hon:
– Du vet att ingen kan resa härifrån.
En värd kom fram till dem. Han såg argt på Daniel och sa:
– Är du här nu igen?
– Han bara skojar, sa värdinnan.
Värden ryckte på axlarna.
– Ja, alla skämtar ju om att få resa hem, sa han.
Värdinnan log mot Daniel.
Sedan fortsatte hon att skriva i sin pärm.
20
Daniel var väldigt förvånad.
Han hade trott att personalen skulle bli arg. Men nu förstod han att de inte hade trott på honom.
Han bestämde sig för att gå ner till byn och själv hitta en taxi.
I byn gick han in i en affär.
– Ursäkta, sa han till mannen som jobbade där.
Mannen såg knappt på Daniel.
– Jag undrar hur jag tar mig till närmaste stad, sa Daniel.
– Det här är en affär, sa mannen. Ska du köpa något?
– Nej, men …
Mannen avbröt Daniel. Han pekade på dörren och sa:
– Om du inte ska handla kan du gå.
Daniel gick ut. Han gick längs vägen.
Efter en stund mötte han en man i en liten traktor.
Daniel fick honom att stanna.
– Jag måste till närmaste stad, sa Daniel. Kan du köra mig en bit?
– Du är galen, sa mannen.
– Jag är ingen patient, sa Daniel irriterat.
– Okej, sa mannen.
Daniel fick inte plats i traktorn, så han fick åka på vagnen bakom.
De stannade vid ett hus som var målat i rosa, grönt och lila.
På en skylt stod det Toms ställe.
Mannen gick in utan att säga något.
Daniel gick efter honom.
Huset var fullt av figurer av trä.
Daniel förstod att Tom hade täljt dem själv.
– Har du något att sälja till mig? frågade Tom.
Daniel skakade på huvudet.
– Nej, jag ville bara få skjuts, sa han.
Tom fnös. Han tog en av figurerna och började skära i den med en kniv.
– Fina grejer du gör, sa Daniel.
Han fick inget svar.
– Vet du om någon kan köra mig till staden? frågade han.
Mannen såg upp.
– Du är galen, sa han. Så jävla galen. Det har jag alltid vetat.
– Du blandar ihop mig med min bror, Max, sa han.
Daniel såg på figurerna. De var både fina och otäcka.
Han sträckte fram handen mot Tom.
– Jag heter Daniel, sa han.
Men Tom sa bara:
– Så jävla galen …
Daniel ångrade att han hade åkt med Tom.
Nu måste han gå hela vägen tillbaka till byn.
– Det var roligt att se dina fina figurer, sa han. Nu måste jag gå.
Tom tittade upp på honom.
– Har du stulit trä av mig? sa han argt.
– Nej, jag lovar, sa Daniel.
– Allt trä är mitt, sa Tom. Jag skär halsen av den som tar av det.
Daniel tänkte på veden som han och Max eldat med när de fiskade.
– Ja visst, sa han. Allt trä är ditt.
Tom verkade nöjd.
Han satte på musik och Daniel gick fort därifrån.
Det tog en timme att gå tillbaka till stugan.
Daniel var trött.
Resan hem fick vänta. Nu måste han vila och äta.
21
Nästa dag bestämde sig Daniel för att träffa Max läkare, Gisela.
Han tänkte säga sanningen till henne, att han och Max hade bytt plats.
Då kanske hon skulle hjälpa honom att få resa hem.
Han gick till kliniken och tog hissen till den våning där läkarna hade sina rum.
– Välkommen Max, sa Gisela.
Hon log mot honom och satte sig i en fåtölj.
Daniel satte sig mitt emot.
– Jag är glad att du kom, sa hon. Du är viktig för vår forskning. Vi filmar samtalet, som vanligt.
Daniel såg två kameror på väggen.
Gisela läste i sina papper.
– Du har varit orolig i några dagar, sa hon.
Hon såg bekymrad ut och sa:
– Din bror har varit på besök.
Daniel tog ett djupt andetag.
– Ni blandar ihop mig med min bror, sa han. Vi är tvillingar och vi har lurat er.
Nu ser hon att jag inte är Max, tänkte Daniel.
– Hur menar du? frågade hon.
Daniel berättade för henne vad Max hade planerat. Om lösskägget och allt annat.
Hon lyssnade och skrev i sina papper.
– Max, du vill visst leka en lek i dag, sa hon.
– Det är på riktigt, sa Daniel argt.
Gisela suckade.
– Jag vet att du gillar att skämta, sa hon.
– Min bror gillar skämt, sa Daniel. Inte jag.
Han slog handen i bordet och sa:
– Jag heter Daniel och jag vill åka härifrån.
– Jag tror dig inte, sa Gisela och log.
– Varför inte? frågade Daniel.
– För att du brukar ljuga, sa hon. Det är en del av dig.
– Nej, det är min bror som ljuger, sa Daniel.
Gisela gick till sitt skrivbord och tittade i datorn.
– Ni är inte tvillingar, sa hon.
– Det var det dummaste jag har hört, sa Daniel.
Gisela vände sig mot honom.
– Daniel är två år äldre än Max.
– Nej, det är fel!
– Det står i din journal att Daniel är född 1975 och du 1977.
– Nej, vi är födda på samma dag.
Gisela såg länge på honom.
– Du kan inte lura mig, Max, sa hon. Jag vet att du gillar att ljuga.
Daniel ställde sig upp och gick mot dörren.
– Jag åker härifrån nu, sa han. Ni kan inte hålla kvar mig.
Men dörren var låst.
Daniel vände sig mot Gisela.
Hon log.
– Vad menar du med att du åker härifrån? frågade hon.
– Från kliniken, svarade han. Från Himmelsdalen.
Gisela skrattade.
Daniel ryckte i handtaget.
– Låser ni in patienterna? ropade han.
– Vi har inte pratat färdigt, sa Gisela.
– Var snäll och släpp ut mig, sa Daniel.
Dörren klickade till. Hon hade låst upp.
– Adjö Max, sa hon. Vi ses.
Daniel tog hissen ner.
Han undrade varför Max ljugit och sagt att de inte var tvillingar.
Hade Max lämnat kliniken och tänkte aldrig komma tillbaka? Hade han lämnat Daniel här?
På kvällen gick Daniel till ölstugan i byn.
Där var fullt av folk och Corinne sjöng.
Daniel satte sig vid ett bord i hörnet och drack öl. Corinne kom fram till hans bord och sjöng.
Han lade sin hand på hennes arm och hon blinkade åt honom.
Kunde hon hjälpa honom att ta sig härifrån?
När Corinne sjungit färdigt försvann hon.
Daniel väntade på henne, men hon kom inte.
Han gick tillbaka till Max stuga.
Marko satt utanför sin stuga och rökte. Han hade varit inlagd på sjukhus efter branden.
– Du verkar gilla att vara ute sent, sa han.
– Jag har varit i byn, sa Daniel. Mår du bättre nu?
Han fick inget svar.
– Jag går aldrig ut när det är mörkt, viskade Marko. Jag tar inga risker.
– Det är kanske klokt, sa Daniel. God natt.
Daniel gick in, slog på datorn och skrev till Corinne.
Du sjöng bra i kväll.
Jag går gärna på picknick. Förlåt mitt sena svar. Saker och ting är lite speciella just nu.
Max
En värdinna kom in för att se att han var hemma för natten.
– Är allt bra, Max? frågade hon.
– Jag är Daniel, Max bror, sa han irriterat.
Datorn plingade till. Corinne hade redan svarat.
Vid fontänen klockan nio i morgon.
22
Dagen efter gick Daniel och Corinne längs en stig.
Luften var sval och ren. I det gröna gräset växte röda och blå blommor.
Corinne hade väntat på honom vid fontänen.
De hade gått direkt ut från byn.
– Vad är det där? frågade Daniel och pekade på ett litet tempel.
– Förr fanns det ett kloster där kliniken ligger, sa Corinne. Det här var deras kyrkogård.
De satte sig på en sten. Corinne tog fram bröd, ost och cider ur sin ryggsäck.
Daniel såg på henne.
Hur väl kände hon Max? Hade hon legat med honom?
Corinne skar en skiva ost och gav honom.
– Smaka, sa hon. Osten är gjord här i Himmelsdalen.
Hon suckade.
– Jag är så trött på den här dalen.
– Varför är du här då? frågade Daniel.
Hon gav honom en konstig blick, men svarade inte.
– Var skulle du vilja vara? sa han.
Hon såg upp på himlen och tog ett djupt andetag.
– I en stad och spela teater, sa hon. Jag är skådespelare.
Han nickade och tänkte att han ville följa med henne.
De kunde bo ihop.
– De som bor i byn och personalen på kliniken hjälper varandra, eller hur? sa Daniel.
– Det är klart, sa Corinne. Många av oss från byn jobbar på kliniken.
– Därför hjälper ni ingen att ta sig härifrån, sa Daniel. Alla vill att patienterna stannar. Både kliniken och ni i byn.
Corinne skrattade.
– Jag vet inte vad du menar, sa hon.
– Det är bara du som kan hjälpa mig, sa Daniel.
Hon såg på honom och frågade förvånat:
– Hjälpa dig? Med vad?
– Du tror att jag är Max, sa Daniel. Det är jag inte.
Corinne såg rädd ut.
Daniel berättade allt för henne.
När han var klar sa hon:
– Det förklarar varför du inte är dig lik. Han nickade.
– Du måste hjälpa mig härifrån, Corinne, sa han. Hur långt är det till närmaste stad?
– Långt, sa hon och skrattade.
– Har du bil?
Hon såg ledset på honom.
– Det är bara läkarna som kan få dig härifrån, sa hon. De bestämmer över alla.
– Bestämmer de över dig också? frågade Daniel.
Hon svarade inte. Han frågade igen. Då viskade hon:
– De bestämmer över alla.
23
Då hördes ett hemskt skrik från skogen.
– Vad var det? viskade Corinne.
Så hördes ännu ett skrik, högre.
– Det låter som om någon är skadad, sa Daniel. Det har hänt en olycka.
Han såg mot skogen.
Corinne lade sin hand på hans arm.
– Gå inte dit! sa hon.
Hon försökte hålla fast Daniel, men han sprang i väg mot skogen.
Hon tog fram sin mobil och ringde.
En naken man var bunden vid ett träd.
Det rann blod från sår på hans kropp.
Framför honom stod Tom, den galne mannen som samlade på trä.
Tom lyfte kniven och den nakne mannen skrek.
– Varför skriker du? sa Tom.
Han skrattade högt och skar en skåra i mannens mage.
Daniel var chockad. Han kunde inte röra sig. Det var som en hemsk dröm.
– Var det fjorton vedträn du tog? skrek Tom.
Han är helt galen, tänkte Daniel.
Han kommer att döda mannen.
Hade Corinne ringt polisen? Fanns det någon polis i byn?
Daniel gömde sig bakom en gran.
Tom pratade och viftade med kniven.
Plötsligt tappade han den på marken.
Då kastade sig Daniel mot honom.
Han tryckte ner Tom på marken och satte sig över honom, försökte hålla fast hans armar.
Tom kämpade emot och spottade. Han var som ett vilt och farligt djur.
Han fick tag i kniven igen.
Daniel flög upp och stampade på Toms hand så hårt han kunde. Det knakade till.
Då hördes en röst.
– Ta det lugnt!
Flera män i uniform dök upp med dragna pistoler.
– Ingen rör sig, sa de. Stanna där ni är.
De tog först hand om den nakna, sårade mannen. De bar i väg honom på en bår.
Tom satt på marken.
– Du har gjort illa min hand, viskade han. Hur ska jag kunna jobba?
Han skrek när vakterna satte handklovar på honom.
– Handen! skrek han. Den är skadad.
Vakterna satte handklovar på Daniel också, och ledde ut honom ur skogen.
De gick förbi Corinne.
Hon var blek.
– Jag såg allt. Jag ska vittna, ropade hon till Daniel.
De satte Daniel i en bil utan fönster, och låste fast honom i ett bälte.
– Varför tar ni mig? sa Daniel.
Han började få panik.
Vart skulle de ta honom? Han hoppades att de skulle köra honom till närmaste stad, till en polisstation.
Han ville verkligen slippa Himmelsdalen nu.
Eftersom bilen saknade fönster visste han inte vart de körde.
Bilen stannade.
De var på kliniken igen.
En av vakterna tog upp en mobil och ringde.
– Han är här nu, sa han.
24
De tog Daniel till ett rum där det satt en massa läkare runt ett bord.
Han fick sätta sig bredvid Gisela.
– Ni känner ju Max, sa hon till de andra läkarna.
Hon vände sig mot Daniel.
– Jag är glad att du vill komma hit i dag, sa hon. Och att du vill hjälpa oss med vår forskning.
De hade tvingat honom hit. Han hade inte haft något val.
– Kan du säga ditt namn? frågade Gisela.
– Daniel, sa Daniel. Jag är tvillingbror till Max.
Gisela såg nöjd ut.
– Du har frågat efter en taxi för att åka härifrån, sa hon.
– Mitt besök är över och jag vill lämna Himmelsdalen, sa Daniel irriterat.
– Självklart, sa Gisela. Kan du berätta om din och Max plan?
Daniel berättade för läkarna hur allt gått till. Han berättade till och med om Max affärer med maffian.
– Han fick ett brev, med hot, sa Daniel.
– Ett brev? frågade en av läkarna. Hit till Himmelsdalen?
Alla tittade på Daniel.
– Så sa han i alla fall, sa Daniel.
– Var finns brevet nu?
– Ingen aning.
Gisela nickade mot honom.
– Det var inte snällt av Max att ge sig av och lämna dig här, sa hon.
– Nej, men sådan är han, sa Daniel.
Gisela bad honom berätta om vad som hade hänt i skogen med Tom.
När han berättat klart frågade Gisela:
– Varför gav du dig på Tom?
Daniel såg förvånat på henne.
– För att stoppa honom, sa han.
En av de andra läkarna frågade Daniel om han visste hur farlig Tom var.
– Jag såg ju vad han gjorde, sa Daniel. Han är helt galen!
– Var du rädd? frågade läkaren.
– Livrädd, sa Daniel.
– Kände du den andra mannen?
– Nej, det var första gången jag såg honom.
Daniel såg på läkarna runt bordet. Han tyckte de var idioter allihop.
– Är vi färdiga? frågade han. Får jag gå nu?
– Javisst, sa Gisela. Du behöver säkert vila.
De verkade inte bry sig om att de släppt ut fel person. Att Max var sjuk och borde vara här.
– Jag lämnar det här stället nu, sa Daniel.
– Varsågod. Du kan gå till din stuga.
Daniel ställde sig.
– Jag lämnar kliniken! sa han. Läkarna såg på honom. Ingen sa något.
– Adjö, sa Daniel och gick ut genom dörren.
25
Natten var vacker och stilla.
Daniel gick längs en väg och bredvid honom flöt forsen.
På andra sidan dalen såg han byn.
Han hade packat en ryggsäck och tänkte försöka hitta en väg ut ur dalen.
Han skulle gå när det var mörkt och gömma sig för alla bilar.
Han skulle inte be någon om hjälp.
Han kom fram till ett enkelt staket. Det hängde skyltar längs staketet. Det stod ZON 1 och VARNING på dem.
Han hörde bilar närma sig.
Han tog sig över staketet och började springa.
Bilarna kom närmare, och han gömde sig bakom några buskar. Han väntade på att de skulle köra förbi, men de stannade.
Han såg vakter från kliniken kliva ur bilarna. De lyste med ficklampor.
– Ser du honom? ropade någon.
– Nej, men han måste vara här.
Daniel smög framåt. Han kom till ett nytt staket som han klev över.
Sedan brände det till i hela hans kropp.
DEL 2
26
Några dagar senare satt Daniel och Gisela på en balkong i varsin vilstol.
Gisela lade en filt över Daniel.
Han hade brännskador över hela kroppen. Skadorna fick honom att både frysa och svettas.
Läkarna sa att det var bra, för det betydde att hans nerver inte var skadade.
– Vad vet du om Himmelsdalen, Daniel? frågade hon.
– Det är en klinik, sa han. Men personalen verkar galnare än patienterna.
Han var glad över att Gisela nu hade förstått att han inte var Max.
– Och jag har märkt att det inte går att ta sig härifrån, sa han.
– Du tycker nog att det är konstigt, sa Gisela.
Daniel skrattade till.
– Ja, sa han.
– Jag ska berätta allt du behöver veta, sa hon.
Daniel ryckte på axlarna. Han hade tid att lyssna, han kunde inte ta sig härifrån nu i alla fall.
– Vet du vad en psykopat är? frågade Gisela.
– En människa utan samvete, sa Daniel. En ond människa.
– En psykopat vet inte skillnad mellan att vara god och ond, sa Gisela.
– Och? sa Daniel.
– En psykopat kan begå hemska våldsbrott, för att han inte har några känslor.
Daniel nickade.
Gisela såg allvarligt på honom.
– Men de kan inte rå för det. Det är ett fel i deras hjärna. Är det då rätt att straffa dem? frågade hon.
– Vad har det här med saken att göra? frågade han. Säg i stället varifrån mina brännskador kommer.
Hon verkade inte ha hört honom. Hon fortsatte:
– Om det inte fungerar med vård och inte med straff, vad ska man då göra med psykopater?
Daniel undrade om inte Gisela själv var lite galen.
– De kunde kanske bo i ett eget samhälle, med andra psykopater, sa hon. Isolerade från andra människor.
– En koloni för psykopater, sa Daniel.
– Just det, sa Gisela. För några år sedan bestämde man sig för att testa. Man hittade en avskild plats, dit det inte fanns så många vägar. Himmelsdalen.
– Är jag på en klinik för psykopater? frågade Daniel.
Det skulle förklara mycket.
Gisela såg på honom och log.
– Det är därför det finns stängsel, sa hon. Så att ingen kan rymma.
Gisela rättade till hans filt och sa:
– Jag borde ha varnat dig. Men jag trodde ju att du var Max. Han visste det.
– Visste vad?
– Att det är ström i marken i zon 2. Det var därför du blev brännskadad.
Han stirrade på henne.
– Det är inte meningen att någon ska bli skadad, sa hon. Du hade otur och föll, vakterna hann inte bryta strömmen.
– Varför har ni inte ett högt staket, eller en mur? sa Daniel.
– Det här är ju inget fängelse, sa Gisela. Murar och staket ser inte fint ut. Ström är bättre.
Daniel såg ut över den vackra dalen.
Han undrade om det hon sa var sant. Tänk om hon var galen på riktigt!
– Det mesta är så klart hemligt, sa hon.
– Men ni tar ju emot besök, sa han.
– Ja, men vi kontrollerar allt.
Daniel kom ihåg vakterna som hade sökt igenom taxin när han kom hit.
Gisela lutade sig fram. Hon var så nära att han kände henne andas.
– Vet du hur jag förstod att du inte är Max?
Han skakade på huvudet.
– Ingen går in i zon 2 två gånger.
Det kunde Daniel förstå. Han skulle aldrig göra om det.
– Max gick in i zon 2 en gång. Sedan gjorde du det, sa hon. Då förstod jag att ni var olika personer.
– Har Max också gått in i zon 2? frågade Daniel förvånat.
Gisela nickade.
– Han försökte fly förra året, sa hon.
Hon gjorde en paus.
– Hur känns det att få veta allt det här? frågade hon sedan.
Daniel kände en tår rinna nerför kinden. Han torkade bort den.
– Det är skönt att du förstått att jag inte är Max, sa han.
Hon log mot honom.
– Du är mycket trevligare än Max.
– Men det är ju ett problem att han har rymt, sa Daniel.
Om Max var psykopat borde han vara här.
– Det behöver du inte tänka på, sa Gisela.
Hon lade sin hand försiktigt på hans arm.
– Är du trött? frågade hon. Vill du gå till ditt rum?
Han skakade på huvudet. Det var skönt att sitta utomhus i den friska luften.
Den brända huden på hans kropp sved.
Gisela tittade på klockan.
– Jag beställer lunch, sa hon.
27
Gisela hjälpte Daniel upp ur stolen.
De gick in i Giselas arbetsrum för att äta lunch.
På bordet stod mat och en flaska vin.
De satte sig vid bordet.
– Brukade du äta lunch med Max? frågade Daniel.
Gisela skrattade.
– Nej, han tyckte inte om att prata med mig, sa hon.
Hon drack lite vin.
– Du är helt olik Max, sa hon. Det såg jag första gången vi träffades.
– Men du trodde inte på att jag var hans tvilling? frågade Daniel.
– Enligt våra papper har Max ingen tvilling, sa Gisela.
De åt en stund under tystnad.
– Men du har gjort flera saker som den gamla Max aldrig skulle göra, sa Gisela. Det är beviset.
– Den gamla Max? frågade Daniel förvirrat.
Gisela log och såg nöjd ut.
– Ja, du har bevisat att du är en ny person, sa hon. Du har blivit din bror.
– Vad menar du? frågade Daniel.
– När Daniel var här tog du över hans person. Du blev som han, trevlig och hjälpsam.
Daniel kände sig yr. Han slutade äta.
– Tror du att jag är Max som tror att han är Daniel? frågade han.
– Ja, sa Gisela. Det är bra. Det betyder att du har en god person inom dig.
Daniel var upprörd. Han försökte ställa sig, men det gjorde för ont. Han sjönk ner på stolen.
– Allt jag har sagt är sant! sa han. Max är inte kvar här.
– Det är sant för dig, sa Gisela lugnt.
Daniel började nästan gråta.
– Men får jag resa härifrån? frågade han.
Gisela såg på honom. Hon såg nästan chockad ut.
– Nej, absolut inte! sa hon.
Hon hällde upp kaffe i två koppar.
– Du är vår bästa patient nu, sa hon. Du är viktig för vår forskning.
Hon höll fram ett fat med kakor mot honom.
Han såg det inte.
– När kan jag resa härifrån? frågade han.
– När vi har botat dig, sa hon. När du inte längre är psykopat.
Hon lät ivrig och log stort.
– Du kan bli den första som får åka hem, sa hon.
– När? frågade Daniel.
– Om några år kanske, sa hon.
Gisela strök honom över kinden.
Daniel vände bort huvudet.
Hon är galen, tänkte han.
Så kom han att tänka på en annan sak.
– Du pratar hela tiden om psykopater, sa han. Är Max psykopat?
– Ja, varför var han annars här? sa Gisela.
– Han har bipolär sjukdom, sa Daniel. Han kanske är lite galen, men han är ingen psykopat.
Gisela skrattade.
– Vänta, sa hon. Jag ska visa dig något.
Gisela hämtade några foton från sitt skrivbord.
Hon lade dem på bordet framför Daniel. Det var bilder av en man och en kvinna.
Daniel förstod att bilderna var tagna av polisen.
Mannen var död. Han låg på ett golv i en blodpöl. Kvinnan levde, men var svårt skadad. Hon blödde av sår som hon hade över hela kroppen.
– Känner du igen dem? frågade Gisela.
– Nej, sa Daniel. Vem är det?
– De har råkat ut för Max, sa Gisela.
Daniel blev äcklad av bilderna.
– Vem är kvinnan?
– En ung kvinna från Italien som Max var ihop med, sa Gisela.
Hon höll upp en av bilderna framför Daniel.
Han tittade bort.
– Kvinnan lämnade Max och blev ihop med en annan man, sa hon.
Daniel såg att det var samma foto som Max hade visat honom. Fast Max hade sagt att det var maffian som hade skadat henne.
Gisela lade ut bilderna på bordet.
– Vad känner du? frågade hon.
– Ta bort dem, sa Daniel. De är hemska.
Daniel föste ihop bilderna i en hög. Sedan vände han dem upp och ner.
– Max har inte gjort det där, sa han. Han är inte våldsam.
– Inte? sa Gisela.
Daniel sa inget, men skakade på huvudet. Max kunde inte ha gjort det där.
Gisela väntade på att han skulle säga något mer. Till slut sa han igen:
– Så det här är en klinik för psykopater?
– Ja.
– Med stängsel runt?
Hon nickade.
– Men folket i byn? sa han. Är de också patienter?
– Vi har inga patienter, sa hon. Alla i Himmelsdalen är invånare. En del bor på kliniken, andra bor nere i byn.
Daniel funderade en stund.
– De som äger ölstugan, sa han. Varför är de här?
– Vi berättar inte sådant, sa Gisela.
Sedan ryckte hon på axlarna och sa:
– Fast alla vet ändå vad de har gjort.
Daniel lyssnade nyfiket.
– De hade åtta fosterbarn och dödade sex av dem, sa Gisela.
Daniel rös till. Kunde det vara sant? Kunde kvinnan ha dödat sex barn?
– Och Corinne, då? frågade han. Varför är hon här?
– Det kan jag inte säga, sa Gisela. Men hon är väldigt duktig. Tycker du om henne?
Daniel sa inget. Han började plötsligt må illa. Det kändes som om han ville kräkas.
Gisela lade armen om hans axlar.
– Nu behöver du vila, sa hon.
28
Dagen därpå kom några vakter och hämtade Daniel. Han skulle träffa läkarna igen.
De satt vid samma bord som förra gången.
Daniel satt bredvid Gisela. Hon började ställa en massa frågor direkt.
– Menar du att du och Max är tvillingar?
– Ja, jag har ju sagt det flera gånger, sa Daniel.
– Kan du säga vem du är? sa hon.
En av läkarna suckade och sa:
– Gisela, du slösar bara med vår tid.
– Men tänk om det är sant, sa en av de andra. Då måste vi skydda honom från våra invånare.
Läkarna började gräla med varandra.
De bestämde att Daniel skulle lämna rummet.
Han fick vänta utanför dörren. Han kunde höra dem prata.
– Jag vill inte höra ett ord till om Max, sa en man högt. Han ljuger, det vet vi ju!
Gisela kom ut. Hon tog honom under armen och gick mot hissen.
– Du får gå tillbaka till ditt rum, sa hon.
De gick sakta, eftersom Daniel hade ont av sina brännskador.
– Ett gott råd, sa hon. Låt de andra invånarna tro att du är Max. Du får det svårt om de tror att du är en lammunge.
– Lammunge? frågade Daniel.
– Det är vad invånarna kallar oss andra, vi som inte är psykopater.
– Det finns ju både män och kvinnor här, sa Daniel. De umgås med varandra.
– Ja? sa Gisela och såg frågande på honom.
– Varför finns det inga barn?
– Vi gör alla sterila när de kommer hit, sa hon.
– Sterila, hur då? frågade Daniel.
– Vi opererar dem så klart, sa Gisela. Folk får ha sex om de vill, men vi kan så klart inte ha några barn här.
De var framme vid Daniels rum.
Gisela slog in en kod och dörren öppnades.
– Då kan ni se att jag inte är Max, sa Daniel. Jag är inte steril.
Gisela skrattade.
– Det är onödigt, sa hon. Vi vet vem du är. Det är bara du själv som inte vet det.
29
På eftermiddagen låg Daniel på sängen och läste. Då knackade det på dörren.
Det var doktor Fischer.
Han kom in och satte sig hos Daniel.
– Hur mår du, Daniel? sa han.
Han slog till Daniel på den brända huden på benet.
Det gjorde väldigt ont.
– Var är Gisela? frågade Daniel.
– Gisela är inte längre din läkare, sa han.
– Varför inte? frågade Daniel förvånat. Jag trivdes bra med henne.
Doktor Fischer skrattade.
– Så klart, sa han. Du har ju lyckats lura henne.
Daniel satte sig upp i sängen.
– Du vet att du är Max, sa doktor Fischer. Du är inte två olika personer.
– Nej, så klart inte, sa Daniel argt. Jag är Max bror. Vi är tvillingar.
– Max har ingen tvilling. Hans bror är två år äldre.
Daniel var upprörd. Varför trodde ingen på honom?
– Vi ser exakt likadana ut, förutom skägget! sa han.
Fischer ryckte på axlarna.
– Det vet jag inte, sa han. Jag såg inte din bror när han var här.
Daniel stönade.
– Du är min patient nu, och du kommer att bli kvar här hela livet, sa Fischer.
Daniels röst darrade när han sa:
– Jag vill ha en telefon. Jag vill ringa till Sverige.
– Tyvärr, det är emot reglerna, sa Fischer.
Hela Daniels kropp skakade. Han var i chock.
Doktorn lutade sig nära Daniel och viskade:
– Om du går in i zon 2 igen blir du inlåst.
DEL 3
30
Daniels brännskador var läkta och han gick genom parken för att komma till sin stuga.
Han var rädd. Han var en lammunge bland vargar. En vanlig människa bland psykopater.
Han gick, låste upp dörren och skyndade sig in.
I stugan var han säker.
Daniel stannade i stugan i flera dagar.
Han åt av de konserver som fanns. Och han hade dörren låst hela tiden.
Han hade ångest och sov dåligt.
En regnig dag ringde mobilen.
Det var Corinne. Hon hade ringt flera gånger.
Nu svarade Daniel.
– Jag vill inte prata med dig! sa han. Jag lägger på nu.
– Nej, vänta! Jag kan hjälpa dig, sa hon.
Daniel var tyst. Hon hade rätt. Han skulle inte klara det här ensam.
– Vi måste träffas, sa Corinne.
– Jag vill inte träffa någon, sa Daniel.
– Hör på, sa Corinne. Du är en lammunge. Du har fiender och behöver någon som hjälper dig.
– Hur ska jag kunna lita på dig? frågade Daniel.
– Du har inget annat val, sa Corinne.
Daniel förstod att Corinne hade rätt.
Det fanns ingen annan här som kunde hjälpa honom.
– Jag står utanför din dörr, sa Corinne.
Daniel tittade ut genom fönstret. Corinne stod i regnet.
Han öppnade dörren och hon kom in. Hon tog av sig sin blöta jacka.
– Te vore gott, sa hon.
Hon kokade vatten och tog fram tepåsar.
Daniel förstod att hon varit här förut.
– Max brukade bjuda mig på te, sa hon.
Daniel väntade på att hon skulle säga något mer om Max, men det gjorde hon inte.
Corinne hällde upp tevatten i två koppar och satte sig ner.
– Jag kan inte hjälpa dig att komma härifrån, sa hon.
– Om Max kommer tillbaka …, sa Daniel.
Corinne avbröt honom.
– Det gör han inte.
Hon drack av det varma teet.
– Du måste få läkarna att tro att de har botat dig, sa hon. Det är bara de som kan låta dig resa.
– Botat från vad? sa Daniel. Jag är inte psykopat.
Han ställde sig och gick runt i stugan. Han var orolig, det var svårt att sitta stilla.
– Inte jag heller, sa Corinne.
Han stannade och såg på henne.
– Varför är du här då? frågade han.
– Det berättar jag en annan gång, sa hon. Men det är ett misstag.
– Så både du och jag är här av misstag, sa Daniel surt. Hur många fler är här av misstag?
– Inte så många, sa hon.
Daniel slog näven i väggen och skrek:
– Jag ska ut härifrån!
Tårarna rann nerför hans ansikte.
Corinne satt lugnt och drack sitt te. Hon väntade tills han var lugn igen.
– Så länge du är här behöver du min hjälp, sa hon. Det gäller liv eller död.
– Jag lyssnar, sa han. – Okej, sa hon och ställde ner koppen på bordet med en liten smäll.
Hon räknade upp vilka regler han måste följa:
Inte bli vän med någon.
Sitta ensam i matsalen.
Gå rak i ryggen.
Se folk i ögonen när han pratade med någon.
Äta bra och träna.
Svara på frågor, men inte ställa frågor.
Aldrig visa sig rädd.
Gå undan om det blev bråk.
– Det var modigt att rädda Bonnard från Tom, sa hon, men han var inte värd det.
– Är inte varje människas liv värt att rädda? frågade Daniel.
Corinne suckade.
– Herregud, Daniel, sa hon. Bonnard våldtog och mördade små flickor.
Daniel sa inget.
– Du ska inte gå till gymmet, sa Corinne, du kan träna hemma hos mig.
– Tack, sa Daniel.
Han lyssnade noga på allt hon sa.
– Du kan gå till biblioteket och kyrkan.
– Är du religiös? frågade han.
Hon ryckte på axlarna.
– Jag går i kyrkan varje kväll klockan sex, sa hon. Du får gärna följa med.
– Nej tack, sa Daniel. Det är inget för mig.
– Du kanske ändrar dig, sa hon.
Hon ställde sig upp och tog på jackan.
– Kom ihåg vad jag sagt. Var försiktig. Alla måste tro att du är Max.
31
Nästa dag åt Daniel lunch i matsalen. Han satt ensam vid ett bord.
Frisören satte sig vid bordet bredvid.
– Å, så här ska lasagne smaka. Eller hur? sa han.
– Ja, sa Daniel.
Frisören drack ett glas vin.
– Vi har det bra här, eller hur? sa han.
Han lutade sig mot Daniel. Han luktade starkt av parfym.
– Folk tror att man kommer till helvetet om man dödar någon, sa han. Tänk om de visste att man kommer till Himmelsdalen.
Frisören flyttade sin stol närmare Daniel.
– Efter mitt första mord fick jag sitta i fängelse. Det var hemskt, sa han. Efter mitt andra mord var jag på sjukhus, för de sa att jag var sjuk. Efter mitt tredje mord kom jag hit.
Han skrattade högt.
– Jag har det väldigt bra här, sa han. Egen lägenhet och frisörsalong. Jag kan bada i poolen, spela tennis och åka skidor.
– Tack för sällskapet, sa Daniel och ställde sig upp.
Frisören tog tag i hans arm.
– Sitt ner, du har ju inte ätit upp, sa han.
Han drog ner Daniel på stolen och sa tyst:
– Jag vet vad du tror om mig.
– Jag tror ingenting, sa Daniel.
– Du tror att jag är spion, sa han.
– Nej, sa Daniel. Vad då spion?
– Du vet ju att det finns spioner i dalen, sa frisören.
– Vem spionerar de för? frågade Daniel.
– Läkarna förstås.
Frisören lutade sig ännu närmare Daniel.
– Block var spion, sa han. Han jobbade ihop med vakterna.
Han drack ur sitt vinglas och tittade över axeln. Sedan lutade han sig mot Daniel igen och viskade:
– Block var inte en av oss, han var en av dem.
– Och nu är han försvunnen? frågade Daniel.
Frisören nickade.
– Han hade aldrig dödat någon, det märkte jag, sa han.
Daniel försökte ställa sig igen, men frisören lade armen om hans axlar.
– Block var ingen massmördare. Han var spion åt läkarna, sa han.
– Du kanske har rätt, sa Daniel.
Frisören strök Daniel över kinden.
– Har du slutat raka dig? frågade han.
– Jag gillar skägg, sa Daniel.
– Jag kan ta hand om både ditt skägg och ditt hår, sa frisören.
Han log och rufsade om i Daniels hår.
Så blev han plötsligt allvarlig och lutade sig över Daniels huvud.
– Din virvel går åt fel håll, sa han.
– Vad då? frågade Daniel.
– Din virvel gick åt andra hållet förut, sa han och kände på Daniels hårbotten.
Han skrattade till och släppte taget.
– Jag kanske minns fel.
Daniel reste sig och skyndade därifrån.
32
Det var förmiddag och Daniel och Corinne gick genom byn.
De stannade utanför ett hus och hon låste upp dörren.
– Här bor jag, sa hon och tände några lampor.
På väggarna hängde masker från teatern. Mitt på golvet stod fåtöljer i röd sammet.
I ena delen av rummet hade hon ett eget litet gym.
– Mitt gamla liv var på teatern, sa hon.
Hon tog av sig jackan. Under den hade hon ett rött linne.
Hon började hoppa hopprep.
– Du kan ta cykeln, sa hon till Daniel.
Daniel klev upp på cykeln och började trampa.
– Kan man skicka brev härifrån? frågade han.
– Visst, sa hon. Men man får inte skriva vad man vill.
– Läser de breven innan de skickas?
– Självklart, sa hon. Vem har du skrivit till?
– Myndigheter i Sverige och svenska ambassaden här i Schweiz, sa Daniel.
Corinne slutade hoppa och skrattade.
– De breven kommer aldrig att skickas.
– Läser de breven som kommer hit också? frågade han.
– Ja, men det finns förstås saker som smugglas in, sa Corinne.
– Vadå för något förutom brev? frågade Daniel. Knark?
– Ja, det finns ett par langare, sa hon. Kowalski och Sørensen.
– Hur får de in grejerna?
Daniel slutade trampa.
– Bra fråga, jag vet inte.
– Vet personalen om att det finns knark? frågade han.
– Så klart.
– Varför tillåter de det?
Corinne såg förvånat på honom.
– Vad ska de göra? Ringa polisen?
Corinne tog på sig boxarhandskar.
– Dessutom tycker de nog att det är bra för forskningen, sa hon.
– Vilken forskning? frågade Daniel.
– De forskar om allt som handlar om psykopater, sa hon.
Hon började slå mot en boxningsboll.
Daniel tittade på henne. Hon rörde sig lätt och snabbt.
– Vill du prova? frågade hon.
Han fick låna hennes handskar, och hon visade honom hur han skulle slå.
– Du är duktig, sa Corinne.
Daniel skrattade. Han var trött och svettig.
– Blir inte grannarna störda av din träning? frågade han.
– Det bor ingen annan i det här huset, sa hon.
Efter träningen lånade Daniel duschen.
Medan Corinne duschade tittade han i hennes mobil.
Det fanns ett enda sparat sms.
Blir lycklig varje gång jag ser dig. Var rädd om dig.
/M
Corinne kom ut från duschen med en badrock på sig.
Hon hällde upp saft åt dem.
– Brukade du och Max träna ihop? frågade Daniel.
Corinne skrattade.
– Känner du din bror så dåligt? sa hon. Han hatade att träna.
Daniel tvekade lite, men frågade sedan:
– Hur väl kände du och Max varandra?
– Vi umgicks, sa hon. I Himmelsdalen har man inga vänner. Men vi tyckte om att prata. Han spelade i en pjäs jag satte upp på teatern.
Hon tittade på Daniel och sa:
– Vi hade inte sex. Vi satt bara och pratade.
– Hur vågade du ta hem honom? frågade Daniel. Litade du på honom?
Corinne tänkte efter.
– Nej, men man blir nästan galen av att vara ensam hela tiden, sa hon.
Hon såg på maskerna som hängde på väggen.
– Vi pratade om pjäsen vi spelade, sa hon. Han var trevlig och fick mig att skratta.
Daniel kände sig plötsligt svartsjuk.
– Visste du att han har slagit kvinnor? frågade han.
Corinne nickade.
– Gisela hade varnat mig, sa hon. Men jag dör hellre än att vara ensam hela tiden.
– Känner du Gisela väl?
Corinne nickade igen.
– Hon är min läkare och jag tror att hon tycker bra om mig, sa hon. Men vi är inte vänner. Och om jag gör något fel kan hon skicka mig till källaren.
– Vad är källaren? frågade han.
– Låst avdelning eller något, sa hon. Om man är våldsam måste man bli inlåst och drogad. Annars skulle alla döda varandra.
Hon hällde upp mer saft.
– Hur skulle de kunna forska om vi alla dog? sa hon.
– Finns det ens en källare här? frågade Daniel.
– Jag vet inte, sa Corinne och ryckte på axlarna. Men det låg ju ett kloster här förut, då hade de gravar under klostret.
Daniel funderade.
– Finns det en risk att du hamnar i källaren, Corinne?
– Nej, men läkarna har all makt här, sa hon. Man kan inte lita på dem.
– Litar du på mig? frågade Daniel.
Corinne smålog.
– Vi ska inte lita på varandra, sa hon. Men vi kanske kan försöka bli vänner?
Hon lät rädd när hon frågade, som om hon trodde att han skulle säga nej.
– Av alla i Himmelsdalen är du den jag helst blir vän med, sa han.
Hon lyste upp och log stort.
Det var dags för Daniel att gå och hon följde honom till dörren.
Hon gav honom en liten kram. Hon doftade tvål. Han såg på armbandet hon alltid hade på sig.
– Tar du aldrig av dig det här?
– Nej, det påminner mig om vem jag är, sa hon.
33
På vägen tillbaka gick Daniel genom skogen. Det var obehagligt, men han visste att han inte fick verka feg.
Han måste göra saker som Max skulle ha gjort.
Plötsligt fick han syn på en kvinna som satt på en sten och rökte. Det var Gisela.
– Får jag prata med dig? sa Daniel och gick fram till henne.
Hon tittade bort och sa:
– Du är inte min patient.
– Jag vet, men jag vill ha dig som läkare, sa Daniel.
Hon skrattade till utan att se på honom.
– Tror du att du kan välja? sa hon. Gå din väg! Jag får inte prata med dig, det är förbjudet.
– Men du måste hjälpa mig, sa Daniel. Du måste kontakta Sverige och ta reda på vem jag är.
Han satte sig på huk bredvid henne.
Gisela kastade cigaretten på marken och höll upp mobilen framför sig.
– Om du inte går så ringer jag vakterna.
Daniel gick fort därifrån.
34
Några dagar senare satt Daniel och Corinne på marken vid forsen.
Gräset var grönt och fåglar sjöng.
– Vissa dagar är livet här okej, sa Corinne.
Hon tog Daniels hand.
– Det är vacker natur, jag får sjunga på ölstugan och nu är du här, sa hon.
– Jag kommer inte att stanna, sa Daniel.
Hon log, som om hon inte hört vad han sa.
– Men det finns en sak jag saknar.
– Vad?
– Barn, sa hon med en suck.
Hon snyftade och satte händerna för ansiktet.
– Tänk att få höra ett barn skratta.
Daniel höll om henne.
– Har du egna barn? frågade han.
– Nej.
Hon grät i hans famn.
Han tänkte att hon var ledsen över att aldrig få några barn. Gisela hade ju sagt att alla här var sterila.
Klockan i kyrkan började ringa.
– Mässan börjar snart, sa Corinne.
Hon torkade sina tårar. Hon såg på honom och lade sin hand på hans axel.
– Snälla, kan du inte följa med mig till kyrkan? frågade hon.
De satte sig i bänken längst bak. Det var åtta personer till där.
Det kom musik ur högtalare. På väggarna fanns bilder av Jesus, änglar och lamm.
Prästen kom in. Daniel hade hört på puben att han var pedofil. Därför hatade de flesta i Himmelsdalen honom.
Prästen tände flera ljus och gjorde korstecken.
– Det är för de döda, viskade Corinne.
Hon höll sina händer knäppta.
– Vilka döda? frågade Daniel.
– De som dött här i Himmelsdalen, sa hon.
Daniel räknade ljusen, det var 24.
– Hur har de dött? frågade han.
– De har dött en naturlig död. Här är alla sätt att dö naturliga. Även mord, självmord eller överdos, sa hon. Och en del bara försvinner, utan att man hittar dem.
Musiken tystnade. Prästen började prata.
– Låt oss låtsas att vi är änglar, sa han.
– Då får du låtsas mycket, sa Corinne tyst för sig själv.
Prästen fortsatte:
– Vi är änglar som ser ner på jorden. Vi ser Himmelsdalen och folket här. Folket i dalen är som maskar i ett sår.
Daniel började må illa. Han ville inte höra mer.
– Jag går till biblioteket, viskade han till Corinne.
35
Biblioteket var tyst och öde. Daniel hittade en bok om falkar.
Mannen på biblioteket frågade:
– Vill du inte läsa om andra världskriget?
Plötsligt skakade marken.
– Vad är det som händer? frågade Daniel.
– De spränger, sa mannen. För att bygga.
– Vad ska de bygga? frågade Daniel.
– Bostäder, sa mannen. Det ska komma två hundra nya invånare nästa år.
Mannen började prata om andra världskriget.
Daniel var rädd att göra honom arg, så han vågade inte gå sin väg.
Han tog en av de böcker som mannen gav honom.
– Tack, tack, sa han. Nu ska jag gå hem och läsa.
På natten drömde han om änglar och falkar som flög högt uppe i luften. Han drömde om kyrkan och om forsen.
Han vaknade mitt i natten och tänkte att drömmen ville säga honom något.
36
Daniel och Corinne åt middag i restaurangen. Det var som vanligt väldigt gott.
Daniel frågade om det var falkarna som tog in knark. De kunde ju flyga fritt in och ut från dalen.
– En av de första dagarna jag var här såg jag en man som hade en tam falk, sa han.
– Adrian, sa Corinne. Han är livsfarlig. Han var torped åt maffian. – Tänk om falkarna är som brevduvor? sa Daniel ivrigt.
Corinne skakade på huvudet.
– Adrian jagar med sina falkar, sa hon. Det är hans hobby och det håller honom lugn.
– Jaha, sa Daniel besviket.
En servitris kom in med kaffe åt dem.
Daniel hade hört att hon hade låst in sin man och låtit honom svälta ihjäl.
– Hur kommer knarket in då? sa han.
– Någon i personalen hjälper nog till, sa Corinne.
En grupp på fyra personer kom in i restaurangen.
– Vi får fint besök, sa Corinne.
Daniel hade aldrig sett dem förut.
– Forskare, sa Corinne. De är här för att studera oss.
När Daniel och Corinne ätit gick de ut i parken.
De förstod direkt att något hade hänt.
Folk stod i små grupper och viskade.
En vakt ropade:
– Ge er av, här finns inget att se!
En bil stannade utanför kliniken och en bår lyftes ut.
På båren låg en ung vacker man. Han levde, men var skadad och blodig.
– Våldtagen, viskade någon. De hittade honom i skogen.
– Han var en idiot, sa en annan.
Vakterna bar in den skadade mannen på kliniken.
– Herregud, sa Daniel, det var ju en pojke, en tonåring.
Corinne ryckte på axlarna.
– Så här är det i Himmelsdalen, sa hon. Man vänjer sig.
Daniel knöt näven.
– Jag ska härifrån, sa han argt. Det är värre än ett fängelse eller dårhus.
Han hade varit här en månad nu. Det var mer än nog.
– Jag går hem nu, sa Corinne.
– Jag följer dig, så slipper du gå ensam, sa Daniel.
– Det behövs inte, sa hon. Tack för i kväll.
Hon gav honom en snabb kram och skyndade sig i väg.
Daniel såg efter henne. Han undrade varför hon var här i Himmelsdalen? Vad hade hon gjort?
37
Det var efter midnatt när Daniel gick ut från stugan. Han sprang ner mot byn.
Han visste att det var farligt, men han måste få träffa Corinne. Han måste få veta sanningen om henne.
Han knackade på hennes dörr och ropade:
– Det är jag, Daniel.
När hon öppnade dörren var hon svettig. Hon höll på att träna.
– Vad är det? frågade hon. Har det hänt något?
– Nej, jag vill bara prata, sa Daniel.
Hon släppte in honom.
Det stod en flaska vin på bänken. Han hällde upp ett glas och satte sig i soffan.
– Vad är det du vill prata om? frågade Corinne.
– Jag kan vänta tills du har duschat, sa Daniel.
Nu var det inte viktigt att få veta sanningen längre.
Han väntade medan Corinne duschade.
När hon kom ut ur duschen hade hon en stor badrock på sig.
Daniel såg på hennes vackra leende ansikte. Hon var snäll, och hon var den enda här som han kunde prata med.
Om hon hade gjort något hemskt för att hamna här så måste det finnas en förklaring.
Eller så var det ett misstag att hon var här, som hon själv hade sagt.
Han reste sig och höll sina händer om hennes ansikte och kysste henne.
Hon backade och lade sin hand över munnen.
– Vi kan inte! sa hon.
Hon skakade bestämt på huvudet.
– Litar du inte på mig? frågade Daniel.
Hon svarade inte.
– Jag bryr mig inte om vad du har gjort förut, sa han. Jag älskar dig.
– Å himmel, snyftade hon. Skit.
Hon torkade tårar från sina ögon.
– Jag älskar dig också, sa hon.
Han kysste henne igen. Hon kysste tillbaka.
Han tog av henne badrocken och smekte hennes bröst.
Hennes ögon glittrade.
– Det här är omöjligt, viskade hon. Det borde inte hända.
38
Det gick några veckor.
Daniel och Corinne älskade så ofta de kunde. Ibland hos Corinne, ibland i Daniels stuga, ibland utomhus.
De var tillsammans hela tiden. Varje kväll efter midnatt smög han ner till Corinne i byn.
En tidig morgon när han gick hem från Corinne hörde han ett ljud. Han stannade och lyssnade.
Eftersom han inte ville möta någon gömde han sig.
Ljudet kom närmare.
Det var Adrian som kom med sin cykel.
På en vagn hade han lådan med falkar.
Han stannade och tog fram en falk.
Adrian släppte falken, och tog fram ännu en falk ur sin låda.
Högt uppe i luften flög en flock duvor.
De två falkarna jagade duvorna. De fick tag i varsin som de lämnade hos Adrian.
När jakten var över stängde Adrian in falkarna i lådan, slängde duvorna på marken och cyklade tillbaka.
Daniel såg på de döda duvorna.
Falkarna hade ätit på dem. Bland resterna fanns det svart tejp.
Nu förstod han att det var brevduvor som kom med knark.
Falkarna tog duvorna och Adrian fick tag i knarket.
Daniel fortsatte gå mot sin stuga.
Han väntade på värdinnorna.
Skulle han berätta för någon vad han kommit på? Han visste inte vad som var bäst.
– God morgon, Max, sa värdinnan som öppnade dörren. Sovit gott?
Hon blinkade med ena ögat. Daniel förstod att hon visste att han inte hade sovit hemma.
– Förresten, sa hon. Din bror är här.
39
Daniel undrade om han hört rätt.
– Är han här? sa han.
– Ja, sa värdinnan. Han frågade efter dig i går. Fick han inte tag i dig?
Daniels hjärta slog hårt, men han försökte se lugn ut.
– Jag var ute hela dagen i går, sa han. Var är han nu?
– I ett gästrum antar jag, sa värdinnan.
Sedan gick hon.
Daniel slog på mobilen. Där fanns tre meddelanden.
Han lyssnade och kände direkt igen Max röst.
– Tjena, brorsan, var håller du hus? Jag sitter utanför stugan och väntar.
Daniel lyssnade på nästa meddelande från Max.
– Varför har du inte på mobilen? Nu är jag hos en kille som heter Adrian. Vet du var han bor? Kan du komma hit? Ring mig när du är på väg.
Det sista meddelandet var från klockan två på natten. Nu lät Max väldigt irriterad.
– Var fan är du? Kom hit nu!
Daniel ringde upp Max. Ingen svarade.
Var Max kvar hos Adrian?
Daniel hade ingen lust att gå dit. Men han var rädd att Max skulle ändra sig och lämna Himmelsdalen igen.
Det var bäst att skynda sig.
40
Daniel lånade en cykel. Han cyklade så fort han kunde.
Han närmade sig Adrians stuga. Han stannade och ringde Max igen. Ingen svarade.
Han cyklade närmare. Kowalskis bil stod utanför stugan.
Falkarna satt i några träd och skrek. De var i en stor bur med nät runt.
Dörren öppnades och Adrian kom ut.
– Är min bror här? frågade Daniel.
Adrian svarade inte, men vinkade åt honom att komma in.
Daniel tvekade, men gick in.
Det var mörkt inne i stugan.
Vid ett bord satt langarna Kowalski och Sørensen.
På bordet låg små påsar med vitt pulver.
– Min bror sa på svararen att han var här, sa Daniel.
Adrian ryckte på axlarna. – Du får vänta, sa Kowalski. Vi är inte klara.
De hällde det vita pulvret i små påsar som de vägde på en liten våg.
Daniel förstod att det var knark som kommit med duvorna i morse.
– Vad vill du oss?
Daniel tänkte att han varit dum som frågade efter Max.
Han visste inte vad han skulle säga.
Adrian hade en stor kniv i handen. Sørensen och Kowalski flinade.
– Du har inte sett något knark här.
– Nej, nej, sa Daniel.
Han hörde ett ljud. Det lät som om någon grät.
– Jag måste gå, viskade han. Ursäkta.
Han gick ut.
Uppe i ett träd rörde sig en liten kropp.
Det var en hare som fångats i en snara.
Adrian gick dit och tog ner haren. Sedan slängde han in den till falkarna.
Daniel andades ut.
Det var bara en hare han hade hört.
Daniel cyklade i väg.
Han ringde till Max igen, men fick inget svar. Men han kunde höra en melodi från en mobil i närheten.
Det var kanske Max telefon? Han följde ljudet. Det kom från skogen.
– Max? ropade han lågt.
Han gick försiktigt. Det kunde finnas fällor som Adrian hade lagt ut.
Han stannade och ropade igen.
Daniel tittade upp och fick syn på en kropp. Högt uppe i ett träd hängde en man klädd i jeans och skjorta.
Daniel förstod att mannen hade fångats i en snara, precis som haren.
Hans hjärta slog hårt.
Han ringde Max mobil igen. Tänk om det var Max som hängde där uppe?
Men nu hördes mobilen ringa bakom Daniel. Han vände sig om och fick syn på doktor Fischer.
– Nej, men där är du ju! sa Fischer och lade ner mobilen i fickan.
Daniel såg förvånat på honom.
– Var det dig jag ringde till? frågade han förvirrat.
– Javisst, sa doktor Fischer. Vad ville du?
Daniel pekade upp mot trädet.
– Det hänger någon där, sa han.
– Nej men ser man på, sa doktor Fischer. Det är ju Mattias Block!
Doktor Fischer och Daniel gick till Adrians stuga.
Daniel kände sig yr när han tänkte på den döde mannen i träden. Fast han var ändå glad att det inte var Max.
Kowalski och Sørensen stod vid bilen.
Adrian var hos falkarna.
– God morgon, mina herrar, sa doktor Fischer. Mattias Block har visst fastnat i en av dina snaror Adrian.
Adrian svarade inte.
– Jag ska be några vakter att ta ner honom, sa doktor Fischer.
Han vände sig till Kowalski och Sørensen.
– Kan vi åka med er till byn? frågade han.
De satte sig i den svarta Mercedesen. Sørensen körde.
– Tänk att vi hade letat efter Block överallt, sa Fischer, men vi glömde att titta uppåt.
41
Daniel gick till lobbyn för att fråga efter Max igen.
Värdinnan log mot honom.
– Vad kan jag hjälpa dig med? frågade hon.
– Min bror har frågat efter mig, sa Daniel. Har han lämnat något meddelande?
Hon sökte bland sina papper och fann en lapp. På den stod det att Max bror hade sökt honom.
– Var det du som pratade med Max? frågade Daniel.
– Nej, sa värdinnan. Men jag var här hela dagen.
Hon kollade den gröna boken där alla gäster skrevs in.
– Konstigt, sa hon. Vi har inte haft besök på två veckor.
Hon ryckte på axlarna och sa:
– Jag tror att någon skämtar med dig.
Daniel letade efter Corinne och hittade henne i kyrkan.
Hon var ensam och tände ljus.
Daniel tog några steg in i kyrkan. Hon vände sig snabbt om.
– Herregud, vad du skrämde mig, sa hon.
– Förlåt, sa han.
Hon sträckte ut armarna och han gick fram och kysste henne.
Hennes kinder var blöta, som om hon gråtit.
– Var har du varit? frågade hon. Har du hört att de hittat Mattias Block?
– Det var jag som hittade honom, sa han.
– Va?
Han berättade vad som hade hänt, även om meddelandena från Max.
– Den där lappen är nog ett skämt, sa hon.
Hon såg på sin klocka och sa:
– Jag måste gå till jobbet nu.
42
På kvällen satt Daniel vid sitt vanliga bord på ölstugan.
Corinne sjöng och gästerna verkade glada.
Doktor Fischer var där med några forskare. De skrattade och klappade i händerna.
När Corinne sjungit klart satte hon sig hos Daniel.
– Det är obehagligt när de är här och studerar oss hela tiden, viskade hon och nickade bort mot forskarna.
Hon tog fram ett hopvikt papper.
– Vad är det här? frågade Daniel.
– Det är första sidan av Max journal, sa Corinne tyst. Från hans första dag här.
– Hur fick du tag i den? undrade Daniel.
– Det hinner jag inte förklara nu.
Hon pekade på papperet.
– Titta, här står det att Max och du är födda på samma dag 1975, sa hon.
Daniel såg på henne.
– Men varför säger läkarna att vi inte är tvillingar? frågade han.
– Det undrar jag också! viskade Corinne.
Hon lutade sig över bordet.
– Jag loggade in på Max journal, så som den ser ut nu, sa hon.
Daniel stirrade på henne. Hur kunde hon komma åt den?
Hon såg sig om över axeln.
– I den står det att Max är född 1977, viskade hon.
Daniel förstod ingenting. Varför hade någon ändrat årtalet?
Corinne tog hans hand under bordet och viskade:
– Du måste ut härifrån, Daniel. Det är för farligt här. Inte ens personalen går att lita på.
Hon tittade på doktor Fischer och hans gäster.
Hon vände sig mot Daniel igen.
– Det har skapats ett liv i Himmelsdalen, sa hon.
– Vad menar du?
– Jag är gravid.
Daniel blev yr.
– Det kan du inte vara, sa han. Du är väl steril?
Corinne skakade sakta på huvudet.
– Vi ska ha barn, Daniel, sa hon och kramade hans hand.
Så var det dags för Corinne att sjunga igen.
Daniel betalade och lämnade ölstugan.
Var Corinne gravid eller var det bara fantasier? Var hon galen?
Om det var sant så var hon ingen vanlig invånare.
Men vem var hon då?
43
Läkarna bodde i ett område med staket runt. Det fanns en port med en ringklocka.
Daniel ringde på klockan och en vakt svarade.
– Ja?
– Jag heter Daniel. Jag vill träffa Gisela.
– Tyvärr, sa vakten, hon tar inte emot besök.
– Var snäll och säg till henne att det är viktigt, sa Daniel.
– Ett ögonblick.
Daniel väntade några minuter. Sedan öppnades porten sakta.
Innanför staketet var det som i en annan värld. Tio små hus som låg i en liten park med växter, träd och en stor damm. Det var lugnt och stilla.
Gisela kom ut ur ett av husen. Hon var klädd i mjuka byxor och t-shirt. Håret såg otvättat ut.
– Välkommen, doktorn, sa hon.
Hon log stort mot Daniel.
– Jag har läst er rapport med intresse, sa hon. Kom, så går vi in.
Hon tog med Daniel till sitt hus.
När de kom innanför dörren sa hon argt:
– Du är galen som kommer hit.
Hon gick före honom in i ett vardagsrum. Det var snyggt möblerat, men väldigt stökigt.
Hon flyttade bort en hög med böcker från en fåtölj så Daniel kunde sätta sig.
Daniel kände att hon luktade alkohol.
– Vad gör du här? frågade hon. Du är doktor Fischers patient nu.
– Jag vet, sa Daniel. Men jag måste få prata med dig. Varför är du inte på jobbet?
Hon fnös.
– Doktor Fischer har bestämt att jag ska vara sjukskriven, sa hon.
Hon tog ett vinglas som stod på bordet och drack upp det som var kvar. Hon hämtade en ny vinflaska från en hylla.
– Jag vill åka härifrån, sa hon. Men jag har inga vänner och ingen lägenhet kvar. Jag har bara Himmelsdalen.
Hon hällde upp mer vin och frågade om Daniel ville ha.
Han skakade på huvudet.
– Jag har bara en fråga, sa han. Vem är Corinne?
– Corinne är din syrsa, sa hon.
Daniel undrade om han hört rätt.
– Vad sa du?
– Din syrsa, sa Gisela.
Hon skrattade och sa:
– Jag får inte berätta det för dig. Men jag bryr mig inte om reglerna längre.
– Vad är en syrsa? frågade Daniel.
– Känner du till sagan om Pinocchio? frågade Gisela.
Daniel nickade. Han visste att Pinocchio var en docka som fick liv och blev pojke. Men pojken har inget samvete. I stället har han en liten insekt – en syrsa – som talar om vad som är rätt och fel.
– Syrsan lär pojken vad som är rätt och fel, sa Gisela. Till slut får pojken ett eget samvete.
Daniel förstod ingenting.
– En psykopat har inget samvete, sa Gisela.
Hon lutade sig mot Daniel och viskade.
– Corinne är ditt samvete. Hon ska lära dig vad som är rätt och fel.
Daniel skrattade.
Corinne hade aldrig försökt lära honom något.
Gisela fortsatte viska:
– Du har ett chip i hjärnan. Corinne har en dosa som hör ihop med chipet.
Daniel rös.
Ett chip i hans hjärna? Gisela måste svamla. Dessutom var hon full.
– Se inte så orolig ut, sa hon. Det är inte farligt. När du gör något bra blir du belönad. När du gör något dåligt blir du straffad.
– Hur? frågade Daniel.
– Chipet sänder ut signaler i hjärnan, sa Gisela. Signalerna får dig att må bra eller dåligt.
Daniel trodde inte på henne. Skulle Corinne ha en dosa kopplad till hans hjärna?
– Ett chip i hjärnan är ju ett övergrepp, sa han.
Gisela nickade.
– Det är sant, sa hon. Men det är en hjälp för psykopater.
– Har alla invånarna syrsor? frågade Daniel.
– Nej, det är ett försök med bara åtta personer, sa hon.
Daniel öppnade fönstret och tog några djupa andetag av den friska luften.
– Hjärnan har ett system med belöning och straff, sa Gisela.
Hon tog en paus och tömde sitt glas.
– Genom chipet försöker syrsan uppfostra psykopaten.
Gisela försökte förklara. Hon pratade om neuroner och nervceller, empati och impulser.
– Jag förstår ändå inte riktigt, sa Daniel. Så Corinne jobbar åt er?
Gisela nickade.
Det förklarade hur hon kunde komma åt Max journal.
– Hur länge har hon varit här? sa han.
– Det vet du, Max, sa Gisela irriterat.
– Jag är inte Max, sa Daniel lugnt. När satte ni in chipet i min hjärna?
– Efter att du gått in i zon 2, sa Gisela. Vi gjorde det när du var sövd.
Daniel mindes att han hade haft hemskt ont i huvudet när han vaknade.
Han kände med fingrarna i hårbotten. Han undrade var chipet satt.
– Då har jag haft det i två månader.
– Nej, i mer än ett år. När du gick in i zon 2 första gången, sa Gisela.
Daniel började skratta. Han var lättad. Det betydde att det var Max som hade chipet, inte han.
Han kom på en sak.
– Är Corinne också psykolog? frågade han.
– Hon är skådespelare, sa Gisela.
– Ingår kärlek och sex i syrsans uppdrag? frågade han.
– Absolut inte! sa Gisela.
– Är det inte farligt att vara syrsa? frågade Daniel.
– Jo, sa Gisela och nickade. Men de har larm och kan kalla på vakter direkt.
– Tack, doktorn, sa Daniel. Ha en bra dag.
– En bra dag? sa Gisela och såg sorgset på honom.
Hon snyftade.
– Jag hatar den här dalen, sa hon.
Daniel gick genom trädgården och vakten släppte ut honom.
Han tänkte på dosan som Gisela pratat om. Han hade aldrig sett att Corinne hade någon dosa.
Så kom han ihåg armbandet som hon hade på sig.
Han mindes vad hon hade sagt: Det påminner mig om vem jag är.
44
Daniel ville träffa doktor Fischer, som var chef på kliniken.
På kvällen hade Fischer tid att ta emot honom.
Doktorn hade ett enkelt arbetsrum. Det var litet och hade inga gardiner eller tavlor. Det fanns ett skrivbord och några stolar, och en bokhylla.
Daniel fick sätta sig på en stol mitt emot skrivbordet.
– Tack för att jag fick komma, sa han.
– Trevligt att ha dig här, min vän, svarade doktor Fischer. Vad vill du prata om?
– Min journal, sa Daniel och lade ett papper på bordet.
Fischer tittade på det.
– Var har du fått det här ifrån? frågade han.
– Det kan jag inte säga.
Daniel pekade på Max födelseår, 1975.
– Ser du vad det står här? sa han.
– Ja? sa Fischer.
– Max och hans bror är födda samma år, sa Daniel. Alltså är vi tvillingar.
Doktorn putsade sina glasögon.
Daniel vek ihop papperet och lade det i fickan.
– Det var det första, sa han. Det andra är att jag ska bli far.
– Jaså? sa doktorn.
Han såg inte på Daniel.
– Vem är mamman? frågade han.
– Det får ni inte veta ännu, sa Daniel.
Doktorn tittade i datorn. Så sa han glatt:
– Här står det att du är steril.
– Max är steril. Inte jag, sa Daniel. Om du tittar på bilderna av min hjärna ser du också att jag inte har något chip.
Fischer så förvånad ut.
Daniel var nöjd. Nu fanns det flera bevis på att han inte var Max.
Fischer suckade och gned sig i ögonen.
– Vi åker ner och ser på bilderna direkt, sa han.
De gick till hissen och åkte ner.
Daniel såg genom rutan att de åkte förbi lobbyn. Sedan blev det alldeles mörkt.
Vart skulle de?
Hissen stannade och doktor Fischer höll upp dörren.
45
De klev ut i en korridor utan fönster.
– Vart är vi på väg? frågade Daniel.
– Till mitt rum, sa doktorn.
– Var vi inte i ert rum nyss? sa Daniel.
Doktor Fischer gick fort och Daniel fick nästan springa för att hinna med.
– Jag har ett till rum, här nere.
De gick förbi flera korridorer som ledde åt olika håll.
Doktorn stannade vid en ståldörr.
– Då var vi framme, sa han.
Han låste upp och de gick in i ett stort och fint rum.
Det fanns inga fönster, men på golvet låg vackra mattor och på väggarna hängde tavlor.
Där fanns flera bokhyllor och ett stort skrivbord. Men också en säng med mörkrött överkast, två fåtöljer och en vacker byrå.
Daniel förstod att doktor Fischer bodde här.
– Får jag bjuda på en kopp te? frågade Fischer.
Fischer visslade medan han kokade te.
Daniel såg på några foton på väggen. Det var bilder av klinikens personal.
På ett av fotona var Corinne med.
– Så där, sa Fischer och gav Daniel en kopp te.
Daniel pekade på fotot.
– Vilka är de? frågade han.
– Det är alla syrsorna, sa Fischer.
Den blonda mannen är Mattias Block, han var syrsa åt Adrian.
Daniel tittade på Block. Han hade ett mjukt och trevligt ansikte.
Daniel kom plötsligt ihåg sms:et han läst i Corinnes mobil.
Blir lycklig varje gång jag ser dig. Var rädd om dig. /M
”M” … Kunde det betyda Mattias?
Doktorn satte sig vid skrivbordet och tittade i datorn.
Daniel satte sig en fåtölj.
– Här har vi den, sa Fischer nöjt och vände datorn mot Daniel.
På skärmen syntes bilden av en hjärna.
– Är den min? frågade Daniel.
Doktorn zoomade in bilden.
– Ser ni något chip? frågade Daniel.
– Nej, sa Fischer och drack av sitt te.
– Då förstår ni att jag inte är Max, sa Daniel.
Doktorn nickade.
– Det har jag vetat hela tiden.
46
Daniel såg förvånat på doktorn.
– Men varför har du hållit mig kvar här? frågade han.
– För att du är en mycket intressant patient, sa Fischer och flinade.
– Men jag är ju ingen patient, sa Daniel. Det är ett misstag att jag är här.
Fischer skakade bestämt på huvudet.
– Nej, det är inget misstag.
– Hur menar du?
– Det är mycket intressant att forska på tvillingar, sa doktorn. Det var jag som såg till att du kom hit.
Daniel flämtade till av chocken.
Doktorn förklarade att han ville veta om Daniel också var psykopat.
Eftersom han och Max hade samma arvsanlag borde Daniel vara det.
– Jag är ingen psykopat, sa Daniel upprört.
– Nej, inte samma sort som Max, sa doktorn. Men en annan sort.
– Vilken sort då? sa Daniel och fnös.
Han tyckte det doktorn sa lät dumt.
– Samma sort som jag, sa doktorn. En som är bra på att dölja det.
Daniel trodde att Fischer skämtade, men han såg allvarlig ut.
– Jag har aldrig haft några känslor, sa han. Som barn var jag elak. Jag stal saker och slog andra barn.
Daniel visste inte vad han skulle tro.
– Men jag var smart, sa doktorn. Jag härmade andra för att bete mig normalt.
Fischer log och drack från sin kopp.
– Tycker du inte om teet? frågade han.
– Jodå, sa Daniel och svalde några klunkar.
Det smakade lite bittert, men han ville vara artig.
– Jag har begått många brott, sa Fischer. Fast jag har aldrig åkt fast.
Fischer flyttade sig från skrivbordet till en fåtölj. Han lutade sig fram och lade en arm på Daniels axel.
– De vanliga psykopaterna är inte så intressanta, sa han. Men när jag träffade dig tänkte jag att jag hittat en till som var som jag.
Daniel hade börjat frysa. Han drack lite mer te.
47
Daniel såg bort mot dörren. Man kunde bara öppna den med en kod.
Han var inlåst.
Han vände sig mot doktor Fischer.
– Du sa att du såg till att jag kom hit.
– Javisst, sa doktorn.
– Hur? frågade Daniel.
– Max var inte intressant, han var som alla andra psykopater. Han ljög och bråkade, sa doktorn.
– Hur kunde du veta att jag inte var likadan? frågade Daniel.
– Jag har många kontakter, sa doktor Fischer. Jag kan få reda på allt jag vill.
Doktor Fischer log.
– Jag gjorde en plan, sa han. Max skulle lura dig att komma hit.
Daniel sa inget.
Han var trött och hade svårt att tänka. Det kändes som om han skulle somna.
– Du ser trött ut, sa Fischer.
– Ja, jag vill gärna gå till min stuga nu, sa Daniel.
Doktorn nickade, men satt kvar i fåtöljen. Han hällde upp mer te.
– Var är Max nu? frågade Daniel.
Fischer ryckte på axlarna.
– Men han ringde mig på mobilen, sa Daniel.
– Nej, sa Fischer. Det var jag. Jag hade spelat in hans röst.
– Varför gjorde du det? frågade Daniel.
– Jag måste testa om du är en psykopat, sa Fischer. Branden var också ett test.
– Var det du som startade branden? frågade Daniel chockat.
– Jag såg till att Marko fick sömnmedel och sedan lade jag en cigarett i hans säng, sa Fischer. Fast det brann inte så mycket som du trodde. Det fanns en rökmaskin under sängen.
Daniel blev så arg att han ville slå till Fischer.
– Och varför lurade du mig att gå till Adrians stuga? frågade Daniel.
– För att se vad som skulle hända, sa Fischer. Det brukar hända saker med Adrian, Kowalski och Sørensen.
Han såg plötsligt besviken ut.
– Men det hände ju inget, sa han. Förutom att du hittade Block.
Fischer lutade sig fram mot Daniel och såg nyfiken ut.
– Men säg vem som är mor till ditt barn, sa han.
Daniel sa inget. Han ville inte avslöja Corinne.
Daniel var så trött att han nästan inte orkade lyssna på doktorn.
– Får jag resa hem till Sverige nu? frågade han. Du har ju bevisat att jag inte är psykopat.
Doktorn gned sig i pannan. Han såg bekymrad ut.
– Tyvärr, sa han. Om någon får veta vad jag har gjort får jag sparken.
– Men ingen behöver få veta något, sa Daniel.
– Jag litar inte på dig, sa doktorn. Du kommer att berätta det.
Doktorn såg på klockan och log.
– Du har redan lämnat dalen, sa han.
– Hur menar du?
– Klockan är över tolv. Personalen har sett att du inte är i din stuga, sa Fischer. Vakterna letar efter dig. När de inte hittar dig tror de att du är död.
Daniel orkade inte säga något. Doktor Fischer hjälpte honom att ställa sig upp.
– Nu ska du få sova, sa han. Kom.
De gick sakta.
Fischer höll Daniel under armen. De gick ut genom en dörr och in i en smal korridor.
Daniel hörde rop och bankningar.
– Var är vi? frågade han.
Hans hjärta slog hårt och han mådde illa.
Fischer knuffade in Daniel genom en dörr och sa:
– I källaren.
48
– Källaren? viskade Daniel förtvivlat.
Doktor Fischer nickade.
De gick förbi dörrar med glasrutor. Bakom några av rutorna syntes ansikten. Deras huvud var rakat och deras ögon stirrade tomt.
De såg ut som levande döda.
– Vad är det här för ställe? frågade Daniel.
– En hemlig del av kliniken, sa doktor Fischer. Det är inte många som vet vad som finns här.
Daniel orkade knappt gå, han ville bara sova.
– Det är inte långt kvar, min vän, sa doktorn. Orkar du gå?
Daniel nickade. Han längtade efter att få lägga sig i en säng.
– Hur mår du, Daniel? frågade Fischer.
– Jag är lite yr, viskade Daniel.
De gick in genom en dörr till ett litet rum. Det luktade såpa och urin.
Rummet var som en cell. Det fanns ett lysrör i taket och en väggfast säng.
Daniel sjönk ner på sängen.
– Nu ska du få sova, min vän, sa Fischer. Det var ganska stark medicin jag blandade i ditt te.
Daniel sov nästan, men han hörde att doktorn gick ut ur rummet och låste dörren.
49
Corinne satt vid ett bord med några av klinikens läkare. De var oroliga eftersom Daniel var borta.
– Sist jag såg honom var på ölstugan i förrgår, sa Corinne.
– Vi vet att Max träffade doktor Fischer i går kväll, sa en av läkarna.
– Det stämmer, sa doktor Fischer.
– Vad ville han prata om? frågade Corinne.
– Han har fått reda på att han har ett chip i hjärnan, sa Fischer. Han ville se bilderna, för att bevisa att han inte är Max.
Fischer ryckte på axlarna.
– Vi såg på bilderna och jag visade honom chipet.
– Och sedan? frågade en läkare.
– Han gick till sin stuga, sa Fischer.
– Var han upprörd? frågade Corinne.
– Jo, sa Fischer. Chipet bevisar ju att han är Max.
En av läkarna såg på doktor Fischer.
– Jag har också tittat på bilderna och det finns inget chip, sa han.
Sedan vände sig läkaren till Corinne.
– Du har väl något att berätta? sa han.
Hon nickade och sa högt:
– Jag är gravid. Med den man ni säger är Max.
Läkarna såg förvirrat på varandra. Till slut sa en av dem:
– Men du är ju hans syrsa. Det är förbjudet att ha sex.
– Det vet jag väl, sa Corinne. Men han är ju inte Max.
Hon höll upp sitt armband.
– Det här fungerar inte på honom, sa hon. Han har inget chip.
Doktor Fischer fnös.
Corinne tog fram kopian på Max journal.
– Här kan ni se att Max har en tvilling, sa hon.
Läkarna läste papperet.
– Det stämmer, sa en av dem. Jag har kollat det med myndigheterna i Sverige. Max har en tvilling, Daniel, och det är han som nu är försvunnen.
De andra läkarna stirrade på honom. Fischer suckade och sa:
– Vi får väl söka efter honom då. Säg till vakterna att ge sig ut och söka efter Max.
– Han heter Daniel, sa Corinne.
Just då öppnades dörren. En värdinna tittade in. Hon hade en mobil i handen.
– Det är polisen i Italien, sa hon. De har gripit en man som har överfallit en kvinna. De tror att det är Max.
50
Daniel hade ont i huvudet och en dålig smak i munnen. Vakten gav honom några små piller.
Daniel hoppades att medicinen skulle få honom att må bättre.
Sedan tog vakten med honom för att duscha.
I korridoren gick de bakom en man som slog i väggarna och pratade högt för sig själv. Det var Tom, den galne mannen som samlade på trä.
När de kom tillbaka till Daniels cell kom doktor Fischer och en läkare dit.
– God morgon, sa doktor Fischer. Vi ska bara ta lite prover på dig.
Daniel låg på sängen och läkaren tog några blodprov.
När det var klart satte sig Daniel upp. Medicinen hade gjort honom lugn.
– Vad är det här för ställe? frågade han. Vad ska ni göra med alla som är inlåsta?
– Hjälpa dem, sa Fischer.
– Hjälpa? sa Daniel.
– Ja, jag ska hjälpa alla människor, sa doktorn.
Daniel började nästan skratta. Doktor Fischer var galen på riktigt.
– Hur då? frågade Daniel.
– Kom så går vi till mitt rum och äter frukost, sa Fischer.
Daniel satte sig i en av fåtöljerna och väntade medan doktorn kokade te.
– Det är vanligt te, sa Fischer. Du har ju redan fått din medicin.
Daniel smakade försiktigt på teet. Han tittade mot dörren.
Doktor Fischer satte sig i fåtöljen mitt emot och sa:
– Alla dörrar är låsta, du kommer inte ut.
– Vad är det du jobbar med här? frågade Daniel.
Doktor Fischer började berätta:
– Jag arbetar med hemlig forskning. Psykopater har inget samvete. De har nästan inga känslor alls.
Fischer gjorde en paus.
– Till skillnad från de andra läkarna här tycker jag inte att det är något problem, fortsatte han.
– Är psykopater inget problem? frågade Daniel.
– Jodå, många psykopater är idioter, sa Fischer. Men jag vill skapa en ny sorts lycklig människa. En värld utan lidande.
Daniel sa inget och doktorn fortsatte:
– De flesta människor har för mycket känslor, och därför blir de olyckliga.
– Så du vill stänga av människors känslor? frågade Daniel upprört. Du vill göra alla till psykopater?
Doktor Fischer lade sin hand på Daniels och sa:
– Jag vill inte stänga av, bara minska på dem.
Han kramade Daniels hand innan han släppte den.
– Många människor lider av skuld och ångest, och andra jobbiga känslor, sa doktorn. De skulle må mycket bättre om de hade mindre känslor.
Daniel fick en klump i halsen.
– Är det inte våra känslor som gör oss till människor? frågade han.
Doktorn fnös.
– Vem har bestämt det? sa han. Jag vill ta bort allt ont, jag vill att alla ska slippa lida.
Daniel tänkte säga något, men doktorn avbröt honom.
– Människorna mår dåligt, sa han. Vi lever i en tuff värld. Många klarar inte av det. Det är synd om dem.
Daniel var för trött för att säga emot.
– Jag vill skapa en ny sorts människa som klarar sig bättre, sa doktorn.
En mobil ringde och Fischer svarade.
När han lagt på sa han:
– Utmärkt. Dina prover var bra, så nu kan vi börja behandlingen.
– Vilken behandling? frågade Daniel.
Han drog efter andan när han förstod vad doktor Fischer skulle göra.
– Du vill göra om mig till en ny människa! sa han.
Doktor Fischer tog fram några papper. Daniel såg att det var hans journal från Sverige.
– Hur har du fått tag i min journal? frågade han.
Doktor Fischer tog fram en pärm.
– Jag har kontakter överallt, sa Fischer. Jag får tag i allt jag behöver.
Fischer läste i några papper. De var från Daniels psykolog.
Läkaren nickade och sa:
– Ja, här har vi det. Du känner dig som en kopia av din bror, han är så dominant.
Han nickade igen, utan att se på Daniel.
– Just det, du har haft svårt att hitta din egen roll i livet. Du har anpassat dig efter andra.
Han log nöjt.
– Du verkar inte vara någon psykopat, men jag tror att det skulle vara lätt att styra dig.
51
De hade gått till ett annat rum för operationen.
Daniel låg på en brits och hade nyss fått en spruta.
Doktor Fischer och en annan läkare var i rummet.
De rakade Daniels huvud.
Han kände sig inte orolig. Han gissade att det var sprutan som gjort honom lugn.
Fischer höll en pinne av metall i handen. Den var minst fem centimeter lång.
– Vad är det där? frågade Daniel.
Plötsligt skakade rummet till.
– Herregud, sa läkaren. Nu spränger de igen. Jag kan inte operera när det skakar.
De väntade.
– Den får inte hamna fel, sa han.
– Det kommer att gå bra, sa Fischer. När det blev stilla igen spände de fast Daniels huvud. Han kunde inte röra sig.
Läkarna såg på varandra.
– Vad tänker ni göra? frågade Daniel oroligt.
Sedan blixtrade det till i hans huvud.
Han skrek, och allt blev svart.
52
Det var helt mörkt.
Daniel trodde att han var död. Men så kände han att det gjorde ont i benet.
Han kunde inte röra på sig.
Så förstod han vad som hänt. En sprängning. De sprängde för att bygga de nya husen i dalen. Och det hade fått källaren att rasa in.
Han var levande begravd! Han skrek.
Mitt i allt hörde han något. En röst. Någon som sjöng.
– Tom! ropade han. Är det du?
Tom syntes i mörkret.
Han hade en tändare i handen. I lågan såg Daniel hans ansikte.
– Kan du hjälpa mig, Tom? frågade Daniel. Jag sitter fast.
Han stönade av smärta. Det låg en stor bit betong över honom.
Tom kom närmare och lyste mot honom med tändaren.
– Den där skiten ska bort, sa han.
Han höll fram tändaren mot Daniel.
– Håll den här.
Han försökte få bort betongen. – Det går inte, sa han. Du får nog ha kvar det. Men snyggt är det inte.
– Du kanske kan dra ut mig i stället? viskade Daniel.
Tom suckade.
Han såg ut att ha tröttnat, men han tog tag under Daniels armar.
Han drog hårt och irriterat.
Daniel flyttades några decimeter. Han skrek av smärta, men kunde kravla ut.
Daniel reste sig upp och kände att inga ben var brutna.
Han lyste runt med tändaren. De var instängda. Hela rummet hade rasat in.
Tom visslade och pekade på Daniels huvud.
– Var du mitt i operationen? frågade han.
Daniel kände att det rann något från huvudet och ner på kinden.
Tom tog tändaren och lyste mot hans huvud.
– Bara köttsår, sa han. Du fick nog lite betong i skallen.
Han vände sig om och började gå.
– För trångt här, fnös Tom.
– Vänta, vart ska du? frågade Daniel.
Han ville inte bli kvar där, ensam i mörkret.
Tom gick i väg genom ett hål.
– Kommer du med eller ska du stanna? sa han.
Daniel gick efter honom.
Det var mörkt och trångt. Men de måste försöka ta sig framåt.
Det började lukta annorlunda. Det luktade som blöt jord.
– Tom! ropade han. Var är vi?
Hans röst ekade.
– Under jorden antar jag, sa Tom. Kanske i en grav.
– Var är du? Jag ser inget, sa Daniel.
Tom tände tändaren.
Han stod tio meter framför Daniel.
De var i en trång gång med lågt tak.
– Finns det några andra människor här? frågade Daniel.
Tom ryckte på axlarna.
– Det beror på vad man menar med människor, sa han.
Då såg Daniel att det fanns hyllor längs väggen. Där låg bruna, gamla skelett.
– Gravar, viskade Daniel.
Då var det sant att det fanns gravar under klostret som funnits här förut.
Daniel tog upp en lång stav av järn ur en hög med betong. Han kunde ha den som stöd.
– Vi måste spara på gasen, sa Tom och släckte tändaren.
De fortsatte framåt i mörkret. Tom gick först och Daniel efter. Han höll i Toms tröja.
Plötsligt var det en vägg framför dem.
Tom lyste med tändaren igen.
Gången svängde tvärt. Det var trångt och de kom knappt fram.
Daniel slog huvudet i taket flera gånger. Han skrek av smärta när stenen skrapade mot hans sår.
Tom stannade igen. Framför dem var en tunn strimma av ljus.
– Jag visste att vi skulle komma ut! sa Daniel.
Men det fanns ingen dörr eller utgång. Det var bara en väldigt smal öppning i väggen av sten.
Daniel försökte kika ut. Det syntes inget. Men det kom in luft genom springan.
Luften doftade skog. Där utanför fanns dalen.
Daniel skrek på hjälp. Men han trodde inte att någon kunde höra honom.
– Du ser för jävlig ut, sa Tom och pekade på Daniels blodiga ansikte.
Han drog av sig sin t-shirt och slet sönder den.
– Vad gör du? frågade Daniel. Du fryser ihjäl.
Tom torkade Daniels ansikte och huvud.
– Det där blir bra, sa han och nickade.
Han höll upp den blodiga trasan framför sig.
Daniel sjönk ihop på marken.
Det gick flera timmar. Han var stelfrusen.
Tom gick fram och tillbaka i mörkret. Han pratade för sig själv.
Daniel stirrade på den lilla strimman av ljus.
53
Då brakade det till och stenväggen rasade ihop.
Daniel hörde glada röster. Någon lade en filt över hans axlar och ledde ut honom.
Han blinkade och gned sig i ögonen.
Han stod ute i dalen som var vit av snö.
– Där hade du tur, sa en vakt. Tänk att den gamla porten gick att öppna.
Daniel vände sig om.
Källaren med gravar ledde ända bort till den gamla kyrkogården.
De hade kommit ut genom en stenport.
Corinne sprang emot honom. Hon kramade honom hårt och kysste hans kinder och mun.
Hon såg på hans huvud.
– Du behöver sys, sa hon.
Daniel och Corinne fick sätta sig i en bil. I en annan bil satt Tom med en filt över sig.
– Vilken tur att de fick ut dig ur den där hemska graven, sa Corinne.
Hon lutade sig mot honom.
– Ska jag till kliniken nu? viskade Daniel.
– Bara för att ta hand om såret, sa hon.
Hon rörde försiktigt vid hans huvud.
– Gud, vad jag är lycklig att du är här, sa hon. Vi har sökt som galningar. Det var flaggan som gjorde att vakterna hittade er.
– Flaggan? sa Daniel.
Tom hade knutit den blodiga tröjan på en järnpinne och pressat ut den genom springan.
Daniel hade inte förstått att det såg ut som en flagga, han hade bara tänkt att Tom var galen.
– Det är klart att han är galen, sa Corinne. Men han räddade ditt liv.
54
Daniel och Corinne låg i en säng i ett av klinikens gästrum.
– Är det sant att vi ska resa härifrån i morgon? frågade Daniel.
– De kan inte hålla oss kvar, sa Corinne. Nu vet alla att du inte är Max.
– Jag vill inte träffa Max innan jag åker, sa han.
Daniel hade fått veta att polisen i Italien tagit fast Max. De skulle skicka honom till Himmelsdalen.
Corinne strök med handen över hans kind.
– Det ska bli skönt att åka härifrån, viskade hon.
– Varför kom du ens hit? frågade Daniel.
– Det kändes spännande, sa hon.
– Hur var det att styra en annan människas hjärna?
– Det var … intressant, sa hon osäkert.
– Som att leka gud, sa Daniel. Och att göra den onde god.
– Ja, lite så var det väl, sa Corinne
De låg tysta tillsammans.
– Hur väl kände du Mattias Block? frågade Daniel. Var ni ett par?
– Vi var kära i varandra, men det var emot reglerna, sa hon. Så vi var bara nära vänner.
– Och Max? Försökte han ha sex med dig?
– Ja, sa Corinne. Men då använde jag armbandet. Jag tryckte på en knapp för att stoppa honom.
– Men mig kan du inte stoppa, sa Daniel.
Han lade en hand på hennes mage.
– Det är för tidigt för att känna babyn röra sig, sa hon.
Han lät ändå handen ligga kvar.
55
Daniel och Corinne satt i lobbyn.
Corinne hade flera resväskor. Daniel hade ingen packning alls.
Utanför fönstret föll snön.
– Varför kommer inte bilen? frågade Daniel oroligt.
– Så fort vägen är plogad kommer den, sa Corinne.
– Är du säker på att den kör oss ut ur dalen? sa han.
– Jadå, sa Corinne.
En värdinna ropade:
– De har hittat två till vid liv i källaren.
Vakterna hade grävt fram åtta döda från källaren, bland annat doktor Fischer.
De hade hittat ungefär tjugo som levde.
Alla patienter hade flyttats till den vanliga kliniken.
Daniel gick fram till dörren och tittade ut.
Äntligen kom bilen. En chaufför lyfte in Corinnes väskor och höll upp bildörren åt dem.
När de satt i bilen fick Daniel för sig att allt var en dröm. Han hade svårt att tro att han skulle få lämna kliniken.
– Kör ni oss ut ur Himmelsdalen? frågade han chauffören.
– Javisst!
Daniel och Corinne satt i baksätet. Han höll hennes hand.
– Tänk om vägarna snöar igen, sa han oroligt.
– Ingen fara, sa Corinne.
Hon kysste honom.
De körde sakta genom dalen.
Plötsligt sa Daniel:
– Hur mycket av dig har varit sant och hur mycket har varit på låtsas?
– Hur menar du?
– Du är skådespelare, sa han. Du spelade teater hela tiden.
– Ja, jag var tvungen att spela min roll, sa Corinne. Det hade varit farligt annars.
De stannade vid en kontroll där det stod ”Zon 2”.
En lampa blinkade rött.
En vakt kom fram och tittade in i bilen.
Sedan slog lampan om till grönt och de fick köra vidare.
– Var vår kärlek teater? frågade Daniel.
– Herregud, nej! sa Corinne.
De satt tysta. Corinne lutade sitt huvud mot Daniels axel.
De var ute ur Himmelsdalen.